Nationaldag utan nation

Den tjugosjunde februari firar R.A.S.D – Republiken Västsahara – sin nationaldag. Landet är inte erkänt av alla länder, men nationen firar ändå. Här är lite bilder från årets firande i Smara. Det var ett typiskt kaos av allting. Alla föreningar skulle tåga fram. Scouter, syföreningar, folkdräkter, skolor, orkestrar, krigsveteraner, kameler. Jag väntade i en timme för att spela in den lilla trumorkestern, men till slut blev det för trångt för att hänga kvar. De var annars väldigt fina. Vi hörde dem öva dagarna innan. Det var en tjej i tolv– trettonårsåldern som ledde dem och spelade bastrumma. Hon var sten-cool. Du får föreställa dig henne och hennes orkester.

En ateljé av skräp

Mohamed Sulaiman Labat visar vägen genom lägret. Han borde vara trött efter att första ha agerat tolk under journalistik-work shopen och sedan hållit ett seminarium om konst, men han verkar full av energi. Och han  pratar fantastisk engelska.Tidigare under dagen, när han var vår tolk, hittade jag ett exemplar av James Joyce Ulysses, i en bokhylla. Jag började en utläggning om att det är den boken som ligger högst på listan över böcker man som litteraturstudent ljuger om att man har läst. Halvvägs in i utläggningen undrade jag om någon överhuvud taget skulle förstå vad fasen jag pratade om. Mohamed Sulaiman gjorde det. Inte bara det, han avslutade också min utläggning och gjorde den lite underhållande. En sån kille, alltså. Hans ämne på universitet var engelsk litteratur. Och nu är han konstnär. Tidigare sysslade han med kalligrafi och grafik, men för drygt två år sen tog hans arbete en ny vändning.

Hans hus och arbetsplats försvann i regnen som ödelade mycket av lägren. Folk slängde ut rester av hus och väggar och inredning och förstört byggmaterial. Men när Mohamed Sulaiman cyklade runt i lägren såg han inte skräp, han såg ett nytt hus. Han började samla material. Samtidigt började han lära sig om hur man bygger hus, om tekniker för att isolera och ventilera, om hur man behåller värme och hur man stänger den ute.

P1120844Resultatet är huset vi till slut kommer fram till. Utsidan är byggd av korrugerad plåt. Men insidan är något helt annat. Den är täckt av rektangulära träbitar i olika färg och storlek.
– Huset växte fram när jag arbetade, säger han. Bit för bit.
Golvet är gjutet av cement med trasiga kakelplattor lagda i raka, men ändå spruckna och krokiga linjer. Sittkuddarna har han gjort av bildäck och tyg. Allt är sådär irriterande snyggt som det blir när en riktigt begåvad hjärna varit i farten.
På internet läste han om hur man kan isolera med olika lager av olika material. Mellan plåten och träet har han därför lager av plast och tyg från gamla tält. Men även gamla tetra-förpackningar för juice och saft. Allt är saker som han hittat i lägret.

Han har gjort en filmduk av ett lakan, och en projektorställning av gamla bildelar. Filmduken hänger på en kasserad gardinstång.
– Jag har lägrets största skärm! skrattar han.
Hans fönster är också annorlunda än andra fönster i lägren. De öppnas inåt och gånggärnen hänger på sidan. Sulaimans fönster öppnas utåt och hänger i gångjärn på ovansidan. På det viset får han in luft, men inget solsken. Det gör att hans hus inte blir lika varmt.P1120847
Men samtidigt som han byggde huset skapade han också ett nytt konstnärligt språk. Tidigare sysslade han med kalligrafi, klassisk skönskrift. Nu vill han bara skapa föremål av det han hittar i lägren. Han har blivit skulptör.
– Jag gick från 2D till 3D, kan man säga.
Utvecklingen har gjort att han hittat nya möjligheter för sin konst. Det var han som gjorde alla ”pokaler” till Sahara Marathon 2018. Liksom huset består de av rektangulära träbitar i klara färger, ordnade som en spiraltrappa. En två meter hög variant av samma ”pokal” står mitt på den öppna plats i lägret som väl skulle kallas torg om det varit en stad.
Mohamed Sulaiman talar med stor inspiration och energi. Han verkar bara se möjligheter. Att prata med honom här, i ett läger där apatin och rastlösheten hotar att få människor att implodera känns overkligt. Men han får det att verka självklart.
I morgon ska han inleda ett nytt projekt. En sjudagars work shop för konstnärlig återvinning. Tillsammans med en grupp människor från lägren och en annan konstnär ska de skapa saker av bråte de samlat.

Du kan kolla in hans arbete på hans Motif studios facebooksida:
Där kan du även se bilder från hans pågående workshop. https://www.facebook.com/pages/Motif-Art-Studio-Workshop/1901363636791473?hc_ref=ARQ3vh6ny5KG_DHH3StbQITgXsNWtjdsrcrnZajP5HWzI-rr3kDG6u30_AHViKVCxfw

Journalistik och politiska fångar

Plötsligt sitter jag i en radiostudio med en radiochefsgubbe, Juan vår reseledare, folk från Afrikagrupperna och lite annat löst folk. Framför mig placeras en ung reporter som talar utmärkt engelska. Hans utstrålning är fantastisk.
– Nu får du säga vad du vill säga till det saharawiska folket, säger han. Jag gör en kort inledning och sen är det du.
Hela mitt jag skriker nej. Nej, jag vill inte hålla tal till nationen. Jag har ingenting att säga till nationen som de inte redan vet och kan bättre själva. Nej av prestationsångest. Nej för om jag får fritt att prata kommer jag att svamla iväg. Nej för bara nej. Det är inte så här man gör.
– I am not a talker, säger jag. I am an answerer.
Känner mig som George Busch eller nån annan som misshandlar engelska språket. Men till slut får jag den unge reportern att gå med på att göra en intervju istället. Vill också ge honom möjligheten att göra ett vettigt jobb. Han är lika inkastad i detta som jag av en chef som vill göra något för sina utländska gäster, han måste få chans att tänka igenom saken, han måste få veta vem jag är och vad jag gör här.
– Ut, säger jag. Everybody out! Nu är det vi som ska prata.
Sen förklarar jag vad jag gjort och varför jag är här. Men killen är ett proffs. Han bara:
– Bra. Jag gör en inledning på arabiska, sen intervjuar jag dig om din syn på saker.
Vi är på RASD-radio. RASD är helt enkelt den västsaharaiska republiken. Som alltså verkar mer eller mindre i exil eftersom Västsahara är okuperat av Marocko. De har en stark jäkla sändare som når ända till latinamerika men de har inte så speciellt många lyssnare utanför de närmaste området.
Intervjun drar igång, den bandas av en tekniker på andra sidan studiofönstret. Jag tror att jag ska få prata om det som är min historia: att jag sprang långt och samlade in pengar, men det verkar inte vara så viktigt. Snart får jag frågan om vad jag vill säga till elever och lärare i de västahariska lägren. Jag svarar att jag tror att lärarna vet bäst själva vad de vill och behöver. Men reportern är inte nöjd. Han vill ha mer. Till slut ger jag vika och plockar fram de stora orden.
– Jag tror på kunskap. Alla människor kan ta sig någonstans i livet. Om jag kunde springa 42 maraton så kan andra ta sig vart de vill. Alla har olika hinder att överkomma och sin egen väg att gå. Men kunskap är avgörande. Du kan aldrig nå längre än vad du känner till.
Det gillas av reportern. Min son Sam som lyssnar i kontrollrummet vrider sig. Han ska nu tolka om mina ord som att jag sa: ”Du är bara begränsad av din egen hjärna” eller liknande, och reta mig intensivt. Jag ryser av tanken. de människor jag pratar till är inte begränsade av sitt sinne, utan av världens längsta militära mur, som Marocko byggt. En mur som kostar lika mycket att upprätthålla och bevaka som hela EU:s bistånd till Marocko. Samt ett brett och farligt minfält. Och över hundra tusen soldater som Marocko placerat ut längs muren. En mediablockad och den marockanska diktaturens polis. Plus sin fattigdom och EU och FN och Spanien och Frankrike och en helt massa annat. Så nej, jag hoppas att det inte var så jag tolkades.

”Efter att han sänt en film på BBC om droger greps
han och sattes i fängelse i fem månader.”

Några dagar senare ska jag och Nina Schmieder från Emmaus hålla en workshop om journalistik. Ett tiotal unga journalister och studenter kommer och vi pratar om deras villkor. En av dem är såklart radioreportern. Det känns bra att träffas igen för det han fick göra där, intervjua under chefens överinseende utan förberedelser, är inte så jag hade velat jobba.
Andra på den här dagen är en nyhetspresentatör från RASD TV, några reportrar och några universitetsutbildade journalister som inte har jobb.

IMG_7057

Radioreportern till vänster. Vid sidan av honom vår tolk, Mohamed Sulaiman och två andra deltagare.

En av deltagarna presenterar sig som: ”Ex political prisoner and reporter for RASD-TV in the occupied territories.”
Det är en ung man som bor i den ockuperade delan av landet och som filmar och försöker få ut material. Marocko har en mediablockad som gör att ingen får rapportera från dessa områden. Det är överhuvudtaget förbjudet att prata om Västsahara i Marocko. Han gör det ändå.
– Hur kan du jobba som reporter för RASD där?
– Det är inte så att vi är öppna, säger han. Vi har inget kontor eller så. Jag jobbar hemifrån. Min största utmaning i jobbet är att få ut material. Eller att kunna filma. När jag senast skulle filma en demonstration, till exempel, så var den på natten och jag kunde inte få bra bilder. En strålkastare lyste så jag fick motljus och kunde inte gömma mig. Men då sprang jag över gatan och upp på huset där strålkastaren satt. Då kunde jag sitta bakom den och filma med bra ljus men utan att synas. Det är så jag får jobba.
Efter att han sänt en film på BBC om droger greps han och sattes i fängelse i fem månader. Bredvid honom sitter en annan ung man. Han arbetar på samma sätt från södra Marocko. Även han har suttit i fängelse.

Workshopen går vidare. Nina pratar om vikten av enkelhet och jag pratar om vikten av att låta huvudpersonerna komma till tals. Att inte bara tala med företrädare och politiker utan att intervjua de som är direkt berörda.

I en lunchpaus blir jag intervjuad av RASD-tv. Jag måste åter ducka frågan om vad mitt budskap till det saharawiska folket är. Jag svarar att jag har träffat en massa smarta människor här som kommer att göra bra saker i sitt jobb och att det är en förmån att få diskutera journalistik med dem. Jag är inte en politiker eller aktivist. Jag har hjälpt barn att få utbildningsresurser och jag har diskuterat journalistik med kollegor. Kunskap och det fria ordet. Det är väl ungefär det jag tror på, säger jag, och inser att det är nog precis så det är.

IMG_7067

Nina Schmieder, Mohamed Sulaiman och den omvända nyhetspyramiden.

Månen på väggen

I huset där vi bodde hängde månen på väggen varje morgon. Det var fullmåne när vi var nere och stjärnhimlen var fantastisk. Månskenet var så starkt att det kastade långa skuggor när man gick ut på natten.

Men den här bilden är inte månen på himlen. Det är månen på väggen. Egentligen är det ljuset från ett hål i väggen på andra sidan rummet där en kabel går in, och när solljuset lyser in genom hålet bildas den runda cirkeln på väggen i det mörka rummet.

        

De flesta i lägren bor i hus nuförtiden. Men inte alla har väggar med så pass släta väggar att en sol eller en skugga kan bli så här skarp. Det här huset är nytt och byggt med cement. Tidigare var alla hus byggda av lertegel som gjordes på plats. Men vid de kraftiga regnen 2015 spolads många hus bort och tält förstördes. Då byggde många nya hus av lecablock, eller så täckte man sina gamla tegelväggar, om de stod kvar, med cement.

Sahara marathon

En spanjor med bra hållning har gjort en film från Sahara Marathon 2018. Förutom honom kan du se lite av vädret och miljön under loppet. Jag vet inte vad han säger men ordet ”calor” förekommer och det betyder varmt. Tror jag.

Gator utan namn

Utanför bussfönstret var världen brun. Getterna och de raserade husväggarna, ungarna och de rostiga bilvraken, de färgglada kvinnorna, det blå plastskräpet. Himlen, sanden, vinden. Fattigdomen, drömmarna och världspolitiken.

Eskorten rullade ut ur Smara. ”Vår” buss skakade igång och följde efter i karavanen. Utlänningar släpps inte iväg utan vakter i öknen så när eskorten går så får man följa med.

Gatorna här har inga namn. Det finns kvarter men inga adresser. Hälften av husen, minst, spolades bort av regnen 2015. Väggarna ligger kvar där de föll. Det finns inget värt att spara. Bara människorna vi mött. Fantastiska människor, som ju människor är när de visar den sidan. Jag fick vara gäst hos en familj. Layla, vår sjuttonåriga fixare och guide, sa att vi inte skulle tacka för nåt. Mitt hus är ert hus, ungefär.
Det fanns nästan aldrig gafflar eller skedar nog för alla när vi skulle äta. Alltid var det nån som fick vänta tills nån annan var klar, eller äta med tesked. Bordsknivar delades, om vi behövde. Glas verkar inte existera utom till te. Vi drack ur pappersmuggar. Vi använde deras hål i marken som talett och någon dusch fanns inte, bara en hink och ett avlopp. Enklast tänkbara. Jag kan inte arabiska men jag kunde inte uppfatta att någon av de två tonårsdöttrarna klagade på sådant, eller på att sova på golvet i samma rum. Det enda jag hörde Layla klaga på var att hon inte fick stanna längre på bröllopsfesten. Och varför skulle hon inte klaga på det?
Det är väldigt dubbelt. Att leva så enkelt är något jag gillar. Att vara utan saker och prylar, det får människorna och de viktiga frågorna att träda fram ur röran av saker som omger oss här hemma. Men det som är som en lägersemester för mig är hela livet, och framtiden för dem. Och de har inte valt själva.
Och nu är det skönt klimat där. Om någon månad är det hett och i sommar är det över 50°C och vägar och bildäck smälter.
Alla tankar. För en gångs skull saknade jag ord för att beskriva alla motstridiga känslor som skavde där inne. Nånting ville ut, men vad skulle jag säga? Orden jag inte fick fram fastnade i halsen och bildade en stor hård klump. Och bussen skumpade vidare.
Jag satte på Where The Streets Have no Name, vred upp volymen i lurarna och lånade nån annans ord.

I want to run, I want to hide
I want to tear down the walls that hold me inside
I wanna reach out and touch the flame
Where the streets have no name

The cities a flood and our love turns to rust
We’re beaten and blown by the wind, trampled into dust
I’ll show you a place high on the desert plain
Where the streets have no name

Permanent parkering

Det var en radiostudio på hjul. Ett långtradarsläp fyllt med teknik för att sända radio. Inredd med studio och allt. Den kördes hit för att användas vid folkomröstningen 1991 när Västsahara skulle rösta om självständighet från Marocko eller inte.

Men det blev ingen folkomröstning. Det blev bråk om hur många flyktingarna är, och hur många marockaner som flyttat eller flyttats till Västsahara. Den rullande radiostudion som skulle sända från den historiska omröstningen blev stående.

FN har försökt hålla folkomröstningen i över 25 år men det händer inte och verkar inte hända heller.

Lastbilen används fortfarande som radiostudio. Men den sänder inte om folkomröstningen utan om flyktinglägren, ockupationen och situationen som varit låst 42 år. Lastbilen har parkerat. Man har byggt tak över den och integrerat den i ett hus. Hjulen är dolda bakom tjocka lager av betong.

Sahara marathon, race report del 3

Vid starten hade jag sett mannen som skulle spela stratocaster hela vägen. Vi hade snackat bra rocklåtar att springa till. Jag skymtade honom efter några kilometer, men sen försvann han ur sikte. Nu, efter 36 k såg jag honom igen. Långt där framme. Det retade mig oerhört. Visst, han var ganska ung och reslig, men jag led nåt hemskt nu och där sprang han och riffa! Problemet var att jag inte orkade ta in på honom.  Jag ville, men det såg inte ut som att jag knappade in. Skit i honom, tänkte jag.

Resterna av min nummerlapp fladdrade i vinden. Den blåste sönder och gick mitt itu med en smäll. Jag slet av den stora biten och rullade ihop den. Vinden ven i pappersröret varje gång vänsterhanden kom fram bakom kroppen och det lät som hundskall. I alla fall i min trötta skalle.

Jag hade underskattat banan och värmen. Vinden hade kylt ner lite så jag hade inte känt mig så varm, som jag verkligen var och hade därför druckit lite för lite, och öppnat lite för hårt. Småkillar på cyklar kom och följde lämgs vägen. De ville ha min buff och de fick den. Det gav lite energi.

Plötsligt var gitarrmannen bara hundra meter före. Jag ökade lite och kom ikapp. Han spelade Highway to Hell. Jag skrålade med i en refräng och en vers, sen var han för långt bakom för att det skulle höras i vinden. Men för en stund hade jag glömt tröttheten.

Dunkade på. Blundade när vindbyarna kom, gjorde vad jag kunde. Klockan pep för fyra mil. Jag såg flaggorna vid målet. Vid vägen satt en del kvinnot med andra flaggor, täckta med tyg och solglasögon för sanden. Barn kom fram och ville heja. Rostiga bitar av korrugerad plåt slog i vinden. På en sophög stod en flock getter och käkade plast och skräp. Jag passerade en tjej som sprang 21 km. Hin hade rosa shorts och spegelglasögon. Gamla mercedesbilar och jeepar mötte mig längs spåret och drog upp långa dammoln, de tutade och gjorde segertecken. Jag sprang om en man som såg väldigt svag ut.

Kollade på klockan för att se om jag skulle hinna under fem timmar. Ja, det skulle jag. Om jag inte spyr. Magsäcken var en pingisboll.

Med 500 m kvar sprang jag om en man i vit tröja som gick.  Men när jag vände mig om såg jag att han började springa. Jag ville inte bli omsprungen på upploppet så jag gjorde vad jag kunde. Gick i mål tio sekunder innan jag hade behövt kräkas eller trilla ihop. Stängde av klockan på 4.54.59 men jag tror att jag glömde stänga av den, allt var förvirrat. I alla fall jag.

En fotograf ville ta målfoto. Jag skulle stå framför en affisch och hålla upp resterna av min nummerlapp. Jag var inte sugen, men han insisterade. Det blev nog inte så bra.

Tog mig till ett rum där jag fick en påse med bröd, juice, kex, apelsin, ägg och … en burk … tonfisk.  Efter en stund stapplade Charlotta in och var väldigt pipig hon också. Det tog en kvart eller så innan jag var mig själv igen.

Medaljen. Gjord i öknen, av öken. Min första keramiska medalj.

Sen satt vi en timme eller så i kö till lägrets enda”varma” dusch. Värt.

(Fler bilder kommer senare. Internet går via mobilt bredband och just nu är huset fullt av västsaharier som firar att EU kommit med ett domslut som förbjuder Marocko att fiska i Västsaharas vatten. Så nätet är lite slött.)

Sahara marathon 2018, race report, del 2

Längs gatorna i Ausaere satt kvinnor i färgglada melfor och viftade med flaggor och drillade sina höga tjut. Barn sprang fram och gjorde high five.

Förresten kan man nog inte säga gator. Vi pratar om den plats där bilarna kör oftast och där husen och tälten inte står så tätt. Det är sand överallt. Sanden är brun, husen är bruna, se rostiga bilvraken är bruna, alla gamla motorblock som ligger i sanden är bruna. Mot denna bruna fond är kvinnorna med sina festkläder och sina grönvitsvartröda flaggor ett färgfyrverkeri. Och efter två mil i helt platt sandöken är den en glädjeexplosion.

Jag sprang med Charlotta som är min fru. Hon fick uppenbarligen lejonparten av kvinnornas uppskattning.

Den svalanderska löparmaskinen har tuggat många hundra mil vid det här laget. Vi kan varandra väl. Jag tyckte att hon verkade stark när vi gick ut på andra halvan.

Vi visste att sträckan mellan 22 och 26 skulle vara kuperad så vi beslöt att ta det lite lugnare. Vad jag inte förutsett var att sanden skulle vara så mycket lösare i dessa sanddyner. Fram till 21 var underlaget ändå hyfsat hårt. Lämnade man stigen och letade upp partier med grus och sten kunde man oftast hitta lite fastare mark. Men i backarna fans ingen fast mark. Det var bara att trampa på i den lösa sanden. Vi beslöt att gå uppför, men även att gå i lös sand kostar på. Samtidigt tilltog vinden. Den kom nu från sidan och förde med sig finkornig sand som blästrade mina ben. Det sved i skinnet när sanden träffade.

När vi nådde 28 k sa jag att vi höll ihop det bra och nu är det bara två varv på vår korta slinga hemma kvar! Men vi var båda överens om att det hade kostat.

Vi klippte 30 efter 3.18 och kände att det var bra. Vid 32 passerade vi starten för 10 k-loppet. Startflaggorna hade blåst omkull och låg i sanden. Direkt efter kom en brant backe. Den låg i lä och där var gott om lös sand. Det var som att trampa vatten att gå upp för den.

Strax efter den backen sa Charlotta att hon behövde gå en bit. Jag ville springa vidare. Lämna sin fru i öknen? Gör man så? Japp. Så måste det bli.

Nu var det slut på backarna. Nu var öknen åter platt, med horisont 360 grader. Vinden ökade. Jag tryckte mig mina sista salttabletter och dextrosol och drog ner kepsen. Vid vätskekontrollerna tog jag vatten både i munnen och över huvudet. Och alltid en apelsinklyfta. De var fräscha och de var oxå det enda som var fräscht med mig.

Efter ännu en backe kunde jag se Smara, lägret där målet låg, men fortfarande var det sju kilometer kvar. Nu var det bara en sak som drev mig: sub 5.

-Håll ihop det. Andas. Skit samma om det blir 8 min / km. Skit samma om du har ont. Du vet var gränsen går för när du måste spy. Håll dig på rätt sida så klarar du detta. Kliv, kliv, överlev.

Nu var vinden nästan rakt framifrån och den förde med sig sand som inte gjorde det enklare. Jag plockade in på löpare framför mig men blev oxå omsprungen av folk med mycket krafter kvar. Vid 40 kom jag ikapp en man med elgitarr. Denne dåre hade jag mött före start. Han sprang med elgitarr och en batteridriven förstärkare. Honom ville jag inte på något vis komma efter.

Del 3 kommer när jag fått mer internet.

Sahara marathon 2018, race report del 1

Bilder från starten i Elaaiun. Hade inte telefonen med under loppet. Där fanns en skola till minne av Olof Palme, invigd 1989 av en viss Mad Lis Loof (sic!) som var invandrarminister då. Man kan misstänka att de menade Maj Lis Lööw.

Skolan hade en toalett – hål i marken utan papper eller vatten – och den klassiska maratonkön bildades såklart där före loppet.

Olof Palme borde ha skött underhållet bättre, men han är ursäktad eftersom han tyvärr varit upptagen med att vara ett nationellt trauma sen -89.

Före starten talade män i mikrofon som distade. De pratade om Marockos ockupation av Västsahara och folkets kamp för frihet. Barnkörer sjöng och ropade slagord i megafon. Kameler visades upp. Det var kaos på ett härligt vis.

Öknen var fantastisk. Det var blåsigt och varmt och dammigt och sandigt.

Längs startrakan stod hundratals barn, och kvinnor i färgglada klänningar och solglasögon. De viftade med Västsaharas flagga och gjorde sådana där höga drillande tjut och skrek Asahra al hurra! (Frihet för Västsahara). Det var galet!

Fram till 21 var det lugnt.

Loppet går genom öken. Den ser ut som en sönderblåst sandstrand. Fast några hundra mil bred. Och lika lång. Och utan hav.

Vatten och dadlar fanns var 2,5-3:e kilometer. Ofta ett par kvinnor helt insvepta i sina vackra brokiga tyg( de kallas melfa) och mes solglasögon. Eller några män med militärkläder och turban runt huvudboch ansikte och solglasögon. Solen, sanden och vinden gjorde det tydligt varför de klär sig så.

Militären skötte säkerheten och de körde runt i pick up-er. Eller hängde vid vätskekontroller. Detta är första loppet där jag ser män med AK-4 vid vätskekontrollerna…

Jag tappade mina solglasögon vid första vätskekontrollen men solen var inte så jobbig, kepsen tog det mesta och solen stod högt.

Vid 21 kom vi till Ausaero. Ännu ett flyktingläger.

Här var det oxå bra support av kvinnor och barn.

Här var vi, min fru och jag, vid 2.04, helt enligt plan. Men jag var lite sliten.

Sen började del 2. Då började oxå det verkligt jobbiga.