Hej alla vanliga

Två veckor senare är ballongerna nedtagna och smällda, löparkläderna är tvättade och endorfinerna har lämnat blodet. Benen är tillbaka i bra skick. Inget gör längre ont.
Jag är stilla på en plats. Sitter mycket i sängen och skriver och försöker jobba i trädgården. Hänger med hunden, vi går våra rundor och jag har genomfört några lätta träningspass och ett långpass. Och vilket långpass sen! Ren glädje att springa utan ryggsäck i två mil under 6 minut per kilometer. Efter 174 mil med packning visste jag knappt om det gick längre. Det gjorde det!

Tranor

Jag passerade dessa tranor i Hälsingland i början på augusti. I helgen passerade de min kåk på väg ut över havet ihop med hundratals polare.

Försöker äta mindre och bättre, eller bättre för min aktivitetsnivå, och har bestämt att det måste vara hej då alkohol en tid. Att gå från 46 kilometer om dagen till noll, med det endorfinpåslag som jag hade då till ingenting, är inte helt enkelt. Och finns det hemma så är det lätt att ersätta endorfiner med etanoler. Men det är svårt att dosera. Jag är kanske inte så bra på det där med lagom.
Men Hitta hem hade redan från början flera delar. En var att hitta hem i kroppen och där är jag inte framme än. Det blir man kanske aldrig, men jag vill fortfarande nå mina mål där. Plus att jag ska till Sahara och kuta i februari, hoppas jag. Det är den slutgiltiga delen av projektet och den kräver planering. Dels alla praktiska detaljer, dels research för vad jag vill göra i lägren, och så träning förstås.
Idag ska jag göra ett träningsschema för tiden fram till Sahara marathon. Om det är något jag lärt mig av mina många mil på vägarna så är det vikten av att ha ett mål för varje dag. Det är väldigt nyttigt för mig.
Synd bara att ingen applåderar om jag skriver att jag skrivit 6000 tecken, gått med hunden, tränat, kört lite röjsåg, städat skrivbordet, fixat ett nytt pass och kollat nya Bladerunner. Ingen skickar styrkeemojis och ingen sätter in pengar på insamlingen för det. Det är sånt alla gör. Jag är vanlig nu.
– Hej alla vanliga. Vad tråkigt vi har ibland!

Jag skriver mycket om resan. Har hittat en vinkel som jag gillar och som jag tror kommer att fungera. Det är fruktansvärt jobbigt. Att skriva, alltså. Det går ohyggligt långsamt. Jag är ovan och lite nervös. Ja, den gamla prestationsångesten lyckades jag inte springa ifrån. Texten fylls av slagg och jag tappar tråden, skriver fel och måste gå tillbaka. Men det är så det är att skriva. Och då och då är det också fruktansvärt roligt. Skillnaden mellan att skriva om min resa jämfört med att skriva fiktion är att jag inte behöver hitta på. Allt finns redan. Jag måste bara välja. Välja ut och välja bort. Likheten är att jag inte vet om det kommer att bli något i slutändan. Det tror jag att det kommer bli nu, men det är mycket mer komplicerat att producera en bok än att springa. Så många faktorer: förlag, marknader, andra människors smak och budgetar, åsikter och tajming och bransch och bla, bla, bla. Ibland känns det som att jag hellre skulle springa tillbaka till Bergeforsens IP i Timrå än att sätta mig på arslet och hamra på tangentbordet. Det vet jag att jag klarar.

209 595:-

Nu har det skett som vi hoppades skulle ske. Insamlingen har dubblerats. Det som förra veckan var otroliga 103 000:- har blivit rent ofattbara 209 595:- Detta tack vare dig, er, oss. Var liten krona har vi samlat in tillsammans. Tack!

Redan i våras satte några personer in 420:-  Första gången det kom in en slant var en kick.  Sen har insamlingen vuxit längs vägen och hela tiden har det varit en inspiration att springa vidare. Men inte främst en inspiration för själva löpningen, det behöver jag inte, men för att tro på själva idén. Att orka ta kontakt med en ny person om boende, att göra mig obehaget att vara lite påträngande och kanske i vägen. Att be folk om hjälp. Det är inte bara enkelt att be om saker.

Sista dagen sprang jag genom Vellinge. Deras styrande politiker hade just beslutat att införa ett förbud mot tiggeri. Vellinge är en av landets rikaste kommuner och de skryter om att friheten är större där och att skatten är lägre. De har länge vägrat att ta emot flyktingar och när staten ändå skapade ett hem för ensamkommande flyktingbarn där för några år sedan blev det ramaskri hos Moderaterna i kommunen. Det slutade med demonstrationer på torget med högerextrema grupper som var mot flyktingar och antifascister som protesterade mot protesterna. Granne med Vellinge ligger Trelleborg och Malmö. Två kommuner med en helt annan ekonomi och en helt annan syn bland de styrande politikerna, på hur man behandlar utsatta människor. Det är bilden av Vellinge. Jag visste faktiskt inte om jag ville ta den vägen hem. Funderade på det ganska länge. För vad är det jag gjort? Jag har levt som en luffare för att tigga pengar till barn i ett fattigt land. Precis det som Vellinges burgna politiker just bestämt att förbjuda folk att göra på deras gator. Ett tag övervägde jag att sätta mig utanför Ica med min hittahem-keps på marken.
Sen släppte jag det.
Världen är inte uppdelad i svinrika och medelinkomsttagare, inte i Vellingebor och andra. Jag är inte ute för att peka finger, hela min resa har jag mött kärlek och generositet från människor. Alla jag träffat har varit hjälpsamma och stöttat det jag försökt göra. Det är vad jag vill peka på. Och vad vet jag? Kanske är det Vellingebor som skänkt pengar till min insamling? Kanske är den som just dubblade insamlingen en av dem jag möter i Vellinge?

Så jag sprang genom Vellinge. Jag stannade och åt en bulle på torget. Det var en fantastisk födelsedag.

Långa pass

En vecka sen jag kom hem nu och jag börjar få ordning på tillvaron. De första dagarna kändes det som att jag vaknat ur en dröm. Nu börjar jag känna att jag faktiskt gjort det. Jag har försökt springa lite men benen känns fortfarande ganska hamrade. Jag har simmat och sovit istället.

Jag har försökt att sammanfatta resan på olika sätt men det är inte lätt att sitta och skriva, rastlösheten är påtaglig, men jag vill ta tag i några av de tankar som återkom under vägen. Hur jag gjorde för att koncentrera mig på rätt saker, hur jag hittade pölar av styrka på grusvägarna i Hälsingeskogarna och kraftstationer längs dikesrenerna. Men också hur de negativa tankarna bildade ett mönster och hur jag hanterade dem. Kanske kan jag använda den metoden i vardagen för tankarna kommer ju även nu, men det var först när jag rensade bort allt runt omkring som jag kunde se dem för vad de är.

Likaså vill jag skriva om alla människor som hjälpte mig. Om allt stöd jag fått och all uppmuntran och vad det inneburit. Och om skadeförebyggande och mat och allting. Vill komma ihåg saker och såklart också berätta i text, eftersom det är det jag gör.
Det innebär några långa pass vid datorn. Förr var det inga problem för mig att göra fem, sex timmar vid tangentbordet men nuförtiden är det svårare. Jag somnar. Efter nån timme blir jag så trött att ögonen faller ihop. Jag fattar inte hur människor som har kontorsarbete orkar hålla sig vakna.

Har börjat arbeta på en uppfinning för löpare. Tänkte mycket på den när jag sprang. Hoppas få en prototyp klar i veckan för test.