I radion igen

Fredag kl 11.00 ska jag vara gäst i Sveriges Radio Sjuhärad P4. Då ska jag redovisa vad insamlingen kom upp i.

Just nu känns hela loppet som om det skett i en dröm. När jag tänker på det känns det precis som när jag tänker på en dröm. Skillnaden är att minnen av en dröm alltid försvinner. Dessa minnen finna kvar.

Jag vet inte vad jag ska tro om dessa känslor. Kanske är de ett resultat av tröttheten. För jag är tämligen säker på att allt faktiskt skett även utanför mitt huvud.

Ser fram emot att sätta mig vid tangentbordet och gå igenom vad som hänt de senaste veckorna och sortera alla tankar till rätt lådor.

Utstirrad i duschen

Den har känts de senaste veckorna. Jag stannar mitt i ord, gäspar oupphörligen, glömmer bort saker och pratar otydligt. Tröttheten. Bara när jag har sprungit har den inte känts. Nu springer jag inte och nu känns den.

Idag har jag gått med hunden igen och för övrigt bara sovit. Jag skulle helt enkelt kunna kopiera gårdagens inlägg. Hunden och katten och jag har legat i sängen medan pengarna trillat in.

Nu, i skrivande stund klockan 16.15, är insamlingen uppe 93 573:-

Jag kollar ju inte vilka som ger och inte men jag läser mail och gamla kompisar från barndomen som jag inte träffat på 30 år har hört av sig och berättat om sitt bidrag.  Att vi skulle närma oss 100 000:- är något jag aldrig kunnat föreställa mig.

Igår i badhuset i Trelleborg blev jag utstirrad av en man i duschen. Inte alltid helt igenom angenämt, men han kände igen mig utan kläder och ville gratulera. Han hade läst om mig i tidningen. Först i våras och då hade han tänkt att ”Det kommer han aldrig klara” och sen igår och tänkt ”Han klarade det!” och han var imponerad och glad att han haft fel. Jag höll med.

Idag har jag inte simmat. Orkar knappt laga mat. Jag gissar att det är i sin ordning. Har ju faktiskt varit i gång i 56 dagar. Även om jag inte jobbat som redigt folk, och inte kutat alla dagar, så har jag planerat boende, letat rutter, skrivit blogg, jagat badhus, simmat, svarat på intervjuer, träffat nya människor och sånt och faktiskt inte tagit ledigt från projektet en dag. När det nu släpper så blir det kanske så här. Jag försöker att gilla läget. Det är ju inte mycket annat att göra.

Tänker på hur jag hade ett mål för varje dag som jag sprang och hur det gav mig kraft och riktning. Nu har jag inte det. Och följaktligen varken kraft eller riktning. Men benen är ganska tacksamma i alla fall.

Insamlingen

Igår kom det in 13000:- till insamlingen. Idag ligger den på 85 000:-

Ni är fantastiska.

Fått meddelande från folk som satt in 1kr/km igår och även andra som satt in andra varianter eller inga varianter alls utan bara en vanlig summa. Gissar att det kommer några eftersläntarslantar idag också.

Hade svårt att fatta riktigt vad som skett igår.

Folk verkar ha följt med noga på resan, och med inlevelse, och många har hört av sig och sagt att de kommer sakna bloggen. Det kommer jag också att göra.

Lite fler siffror om löpningen: jag var ute i 56 dagar. Jag sprang 49 av dem. Utslaget på alla dagar sprang jag 31 km/dag. Räknar jag bara löpardagar blir det 35,5 km/dag.

Den sista veckan var min längsta. Då blev det 33 mil på 7 dagar. Längsta sträckan var den sista på 59 km. De sista kilometrarna var troligen också de snabbaste. Jag är nöjd med avslutningen på den här resan.

Jag sov 51 nätter i 46 olika hem och 5 nätter på camping/motell. Jag har precis swishat in mina återstående hundralappar för de sista övernattningarna.

Idag har jag gått 4 km med hunden. Benen tyckte om det. I övrigt har jag vilat och försökt sova. Funderar på att simma en sväng. Jag tror benen skulle gilla det ännu mer.

Hemma

Nu är jag hemma igen. Petter mötte vid radion och sen körde vi på. I Trelleborg kom Fredrik. I Smyge kom Ola. Det var en superdag. Vinden var emot oss men vi kallade den för medvind. Låret i andra benet värkte plötsligt så att jag ville gråta men jag tog en alvedon och skrattade åt det. Tidningarna ringde och fotografer hukade på gatorna. Alla ville ha mig.

I Gislöv tog jag ett bad. Det var iskallt och kylde mitt sargade lår.

Sen, med 5 km kvar kände jag att jag måste gå in i bubblan. Jag satte på musiken jag kört sen jag började och tryckte på. Linnexet brände hål i skinnet och hade jag tappat mitt blod då kunde jag sålt det för dyra pengar på plattan. Jag flög fram sista biten.

59 km sprang jag. Jag hade kunnat springa 50 till. Det var en sån dag.

Insamlingen var uppe i 78 000:- nyss. Och det utan den utlovade dubblingen. It’s crazy. Bra crazy.

Insamlingen fortsätter till fredag så att alla hinner få lön och räkna ut kilometrar och maraton och sånt.

1740 km har jag sprungit. Det motsvarar 41,2 maraton. Den sista ska jag räkna in i februari när jag springer mellan flyktinglägren.

Jag ska skriva mer imorgon. Just nu vill jag vara här och nu. Det är en bra plats.

Medvind

Vi sprang in mot Malmö. Där var turning torso, Kronprinsen, sydsvenskanhuset som inte är sydsvenskan längre. Solen stekte och aktiverade all linnex jag dragit på låren och musklerna brann. Gjorde dagens snabbaste kilometer mellan 38 och 40. Sånt känns bra.

Det var Peder och jag. Vi är båda från Borås, bor i Skåne och springer långt. Vi har aldrig pratat med varandra på tu man hand förr men efter dagen skulle jag säga att vi är vänner. Fyrtiosju kilometer kan göra så.

I Lomma kom min kollega Gabriella ikapp på cykel. Hon har själv börjat springa och sa att hon skulle swisha fem kronor per km hon sprungit under min tur.

Och med bara en liten bit kvar blev vi upphunna av Henrik som kände igen mig från jogg.se. När Peder sprang till tåget följde han mig vidare.

– Har du kunnat njuta under tiden? frågade han.

– Ja, sa jag. Varje dag är en njutning. Även om det varit mycket om skador i bloggen så har jag njutit. Även av att vara tröttkörd och ha ont. Det är njutning det också. Just nu njuter jag väldigt mycket. Jag är faktiskt stolt över mig själv.

Imorgon kl 7.30 ska jag prata i Sveriges Radio Malmöhus. Sen ska jag göra sista etappen hem. Jag ska njuta av den också.

Har sprungit 27 mil på sex dagar och det känns och det njuter jag av det med. Det verkar bli medvind.

Mantrat

Nu ångar det på mot Lilla Beddinge. Idag körde jag 55 km i rakt sydlig riktning.

Inledde lugnt från Skäret med väldigt stilla ambientmusik i lurarna. Sov inte så bra, trots de bästa av förutsättningar, och ville försöka vila på nåt sätt. Försökte försätta mig i en meditativ dvala medan jag sprang. Oklart hur jag lyckades men jag kom framåt. Stannade och vilade efter 7 och 14. Jag visste att det skulle bli en lång dag. Köpte fika i Viken och sökte sen upp Skåneleden längs kusten. Har sprungit där med Charlotta tidigare och det var skönt att hitta vägen utan problem och att få grus och andra mjuka underlag att springa på.

Fick en skön känsla på väg från Sofiero ner till Helsingborg. Den blev ännu bättre när Lars och Anette stannade med sin bil och frågade om det var jag som var han som de läst om i tidningen. Och det var det ju. Se hade sett mig från bilen på väg till sin egen träning och ville hälsa. Så himla roligt! Så vi pratade och tog bilder och de swishade. Glädje.

Var ändå rätt trött efter 30 och köpte red bull och proviva på Knutpunkten och tuggade på mot Råå med tunga ben. Där vilade jag vid 37 km, fyllde på vatten i hamnen och åt en bulle. Min farbror som följde min plupp på den här sidan trodde jag hade trillat i vattnet. Men nä, då hade nog telefonen slutat funka! Jag var torrskodd. Och inte bara det, jag var pigg igen. Tuffade på längs stranden och såg kilometrarna ticka på. Stannade vid Ålabodarna vid 44 km och åt en banan och sen sprang jag vidare. Jag upprepar mig nu men det blir lätt så när man bara springer och springer.

Använde mitt gamla löparmantra idag. Så trött på alla negativa tankar som attackerar mig. (Måste på allvar söka för det där.) Men genom att upprepa mantrat (kallar det så i brist på bättre ord, det är en mening på svenska som jag inte tänker dela) kunde jag stänga av den kanalen och koncentrera mig på löpningen.

Sen var jag i Landskrona.

Passerade Selma Lagerlöfstatyn och Citadellet och hittade mitt hem för natten. Det är faktiskt lite komiskt. Krister som erbjöd mig att bo här är inte hemma. Han springer Öresund runt. En tävling på 100 miles med fyra deltagare. Jag mötte honom norr om Landskrona och hälsade på honom. Vi har aldrig setts tidigare. Men jag har umgåtts med hans familj ikväll. Så trots att han är borta finns det ändå en stel gubbe som haltar nerför trappan och luktar svett i huset.

I morgon ska jag till Malmö. Jag siktar på att springa hem på måndag. Men som sagt, en dag i taget. Först Malmö.

Följ mig live

De sista dagarna kan du följa mig direkt. Inte i bild men som en plupp på kartan.

Klicka på denna länk https://runnersapp.io/hittahem eller klistra in den i en webbläsare.

Du ska inte ladda ner appen eller nånting utan bara öppna den i chrome eller safari eller liknande.

Om inget händer med min prick så vilar jag, har inte startat, eller så har jag stängt av appen för dan och sätter igång imorgon igen, eller så måste du vänta lite eller uppdatera din webbläsare.

Mosa på

Sov elva timmar på Rasta Hallandsåsen. Käkade lång frukost och drällde omkring. Svårt att komma iväg idag också. Packade och packade om. Huvudet är inte med längre. Är trött och lite dum. Tappar ord och glömmer vad jag ska säga. Kom iväg först strax före elva.

Njöt av löpningen ner för åsen. En fotograf från Helsingborgs Dagblad jagade ifatt mig och tog bilder. De blev ganska bra även om jag hatar att se mig själv på bild.

Helsingborgs dagblad

Apropå bild så mötte SVT upp i Ängelholm och filmade och intervjuade. Resultatet finns på SVT play

Finns det nåt jag hatar mer än att se mig själv på bild är det att se mig själv i rörlig bild och att höra min egen röst så jag har inte tittat. Men det tog en timme att göra så jag hoppas att det blev bra.

Jag frös som en nakenhund och måste värma mig med kaffe och filt efteråt vilket gjorde att jag inte kom fram till Skäret förrän efter 19. Hade det tungt mellan 24 och 38 idag. Kom liksom inte igång efter det långa stoppet. Köpte en banan och en red bull i Jonstorp, åt bananen och hällde red bullen i min vattenflaska. Efter det gick det bättre och bättre tills jag kom fram. Gladdes åt löpningen igen.

Passerade även 1572 km under detta parti. ”Vadårå?” undrar du. ”Jo, det är Sveriges längd förstår du. Fågelvägen alltså, om det är en fågel som lan flyga rakt så länge.” Värt att fira, tänker jag.

Bor hos farbror Per-Axel och faster Karin idag. De välkomnade mig med en ros och en kall folköl. Kan det bli finare? Ja, kanske när de tvättade mina kläder och gav mig god mat och äppelkaka.

En folköl är en folköl är en folköl är en folköl.

I morgon siktar jag på Landskrona. Har bestämt mig för att springa raka vägen mot Malmö. Sightseeingen är över. Nu vill jag bara mosa på.

Rasta

Efter 46 km varav de sista 4 rakt upp för Hallandsåsen har jag mycket att säga. Men väldigt lite ork att skriva.

Gick ut i morse och såg detta.

Nånstans i fjärran kan den skarpögde skymta en blå rand. Det var dit jag skulle och jag var trött i hela kroppen redan när jag vaknade. Katten Harry höll mig sällskap och jag sov som en klubbad men i alla fall: trött. Okoncentrerad. Sprang fel, sprang långsamt. Stannade för att kolla packningen, fick slut på batterier. Stannade för att fotografera en liten huggorm. Höll på med telefoneländet. All skit.

Sen kom Daniel. Dagens ängel. Han bor också med Åsa och Harry. Han jobbade färdigt och sen cyklade han ikapp mig. Han tog ryggsäcken och mellan 24 och 36 km kunde jag räta på ryggen och springa med lite kontinuitet och rent av med ett rimligt löpsteg. Vi snackade om allt möjligt. Bland annat om Rune Larsson såklart. Men oxå om den sköna känslan att köra sig i botten. Bränna propparna. Att springa tills benen inte bär. Jag har saknat det lite under resan. Jag måste ju alltid spara mig för resten. Å så pratade vi om att när man säger sånt till andra än de som själva håller på så får man liksom inga följdfrågor. Då byts det ofta ämne. Men det är så, det är skönt att va helt slut.

Daniel hängde på till km 42. Sen cyklade han hem till Åsa, Harry och en räksallad. Jag svängde höger, upp för Hallandsåsen.

Nu sitter jag på restaurangen som ligger på toppen av den blå remsan jag skymtade i morse med raggmunk och fläsk. Männen i salongen, vi är alla män, talar i telefon med högtalaren på. Jag hör kvinnoröster svara dem från Polen och Göteborg. En av männen verkar svårt sjuk i influensa. Fläktarna dånar.

I mitt rum finns två tavlor med kinesiska eller japanska tecken. Ett betyder ”Välsignelser” ett betyder ”Välstånd”.

Jag tänker lägga mig i sängen och äta chips. Av bilderna att döma ser det ut som att jag gått upp i vikt under vägen. Antingen ser jag fel eller så har jag verkligen gjort något enastående, nämligen sprungit 150 mil men ätit mer energi än jag gjort åt. Skriv DET i tidningen!

Nu är jag i Skåne. Jag har fyra, fem eller sju dagar kvar innan jag är hemma. Det beror på om något av allt det som gör ont i benen nu tänker ställa till jäkelskap eller om det bara gnäller. Allt jag vill nu är att sova. Jag är nöjd.