I regnet

Efter 14 km stod jag på vägen och såg mig omkring. Överallt skog, regntung, sjöblöt skog.

Jag vilar numera en liten stund var 7 km och helst vill jag sitta. Det gör att hälsenan funkar riktigt bra.

Men att sitta på marken när det ösregnar går inte bra. Letade efter en tät gran att gå in under men alla granar var liksom glesa och taniga.

Men, då såg jag den. Slängd under en av dessa taniga granar låg den: en fällstol.

Jag gick dit, reste upp den och slog mig ner. Kände mig rätt nöjd över mina skarpa ögon.

Jag var kall och blöt. Fingrarna var så kalla och skrynkliga att mobilen inte registrerade touch. Skärmen var oxå blöt. Det enda jag hade som inte var blött var en smörgås. Den torkade jag av skärmen med så jag till slut kunde fota stolen.

Efter 20 km slutade regnet. Jag bytte tröja vid 21-vilan. Men jag bytte inte strumpor.

Jag sprang 6-7 timmar i blöta skor. När jag kom fram såg fötterna ut som stora vita russin.

Senast de såg ut så var efter GAX 100 miles 2014. Så lossnade allt skinn under fötterna några dagar senare. En sådan utveckling nu vore olämplig.

Annars har blötan mest orsakat skavsår från ryggsäcken. Höfterna svider i duschen. Det blir tejp där imorgon.

Löpmässigt var dagen var en av resans jobbigare. För att hålla värmen sprang jag mer i de många uppförsbackarna och höll nog oxå lite högre fart än vanligt. Dessutom var det långt. 45 km. Idag var även låren riktigt trötta efteråt. Det är faktiskt första gången sen vecka 1.

Rökmaskiner och äggkläckningsmaskiner

Väldigt trött i förmiddags. Kroppen och huvudet skrek åt mig att den ville sova mer. Valde att gå den mesta biten till Köping. Men jag kunde inte låta bli att springa när det blev såhär vackert.

En sån stig måste bespringas.

I Köping fick jag en grov matdipp. Den som sprungit med mig vet hur det kan sluta. I dag blev det panikköp på Hemköp: två bananer, fyra kycklingspett från salladsbuffén och en pucko.

Sen lade jag mig på en bänk och undrade vad som skulle få denna dag att vända.

Efter vilan sprang jag söder ut och efter ett par kilometer insåg jag att klockan visade att jag kommit halvvägs. 886 km avverkade. 21 x 42195 meter. Där och då bestämde jag att dagen vände till en bra dag vilket också stämde.

Sprang 20 km på eftermiddagen, drack vatten ur en å, käkade smågodis och vilade kort var 7 km vare sig jag var trött eller inte. Bland annat på denna vackra idrottsplats.

Kvällen tillbringade jag hos Alex i Medåker, hans två döttrar och löparkompisen Thomas, tre portioner spagetti med rådjursköttfärssås (sinnessjukt gott) och bordercollien Selma. Samt lite grannar och goda vänner.

Vi pratade om löpning, hur vi kan hjälpa flyktingar, om att spela i rockband, whisky, Marockos ockupation av Västsahara, rökmaskiner, att cykla till Nordkap, Eritrea och Alex hemgjorda äggkläckningsmaskin, och sånt.

Jag säger det igen: jag är så lyckligt lottad som får springa omkring och träffa all dessa kloka, generösa människor. Sverige verkar vara nedlusat med den sortens folk. Jag påminns om det varje dag på den här resan.

Jag möter hela tiden varma människor som vill hjälpa.

Så glad att dessa gamla betong-T:n står kvar utanför Köping.

Klockan stannade på 39 km idag vilket tog mig till 905 km i augusti. Imorgon kan den siffran landa på 950 km. En siffra svår för mig att ta in.

Vaniljhjärtan och tortyr

När jag vaknade i morse trodde jag inte att jag skulle springa 42 km, äta en stor glass, få kaffe av ett skönt gammalt par, bli serverad finmat och hembakade vaniljhjärtan för att sedan köras till en jättestor återvinningsstation/second hand-affär/hjälpsändningsstation med en utställning om trafficking.

Men så blev det såklart.

Detta är fru och herr Larsson. Jag bad om vatten och fick såklart kaffe också. Och en fin pratstund. De hade kor förut. Nu köper de mjölk. Katt har de, men den såg jag inte röken av.

Kunde berätta för dem om mannen på turistbyrån i Jättendal som menade att norr om Gävle, åtminstone, är folk hjälpsamma. Nu bevisade Larssons att folk kan va hjälpsamma ända så långt söder ut som till Kungsör!

Sen kom jag till Centrumkyrkan i just Kungsör. Raglade in exakt 18.00, spolade av mig och hamnade vid ett bord med Husmor, Malin, Kerstin och Sven-Gunnar. Fläskfilé i chilisås, pilaffris,sallad och picklade äpplen med rosépeppar. Och vaniljhjärtan.

De som satt runt bordet är anti trafficking-gruppen. Församlingen har ett utvecklat arbete för att hjälpa kvinnor bort från prostitution.

De körde mig till Kungsörs återvinning och second hand. Kyrkans jättelika lokal för insamling av kläder och prylar, affär och distribution av hjälpsändningar till Vitryssland och Lettland.

Och så utställning om trafficking. Fyra rum. Bilden är från rummet Mardrömmen. Vill inte visa de otäckaste delarna. Ordet tortyr säger liksom inte tillräckligt.

Jag fick en genomgång av utställningen. Uppslitande och upprörande.

Nu ska jag somna på en soffa med alla dessa intryck av mänsklig kärlek och grymhet i skallen. Men först måste jag planera livet efter Örebro.

28 dagar senare

Försöker samla ihop mig och lämna lägenheten. Har sprungit fyra veckor idag, kommit 82 mil, tagit fyra vilodagar, klarat av 19 av 42×42 km och på kuppen blivit ganska trött.

Jag måste öka farten om jag ska hinna till Skåne före tranorna.

Insamlingen är uppe i 34771:- och då har jag några hundra kvar att swisha in för boende.

Tack alla!

Jag är förbluffad, och glad över all respons!

82 mil motsvarar förresten 243 458 fot enligt gamla svenska mått. Eller 77 mil enligt principen att en mil är 36000 fot.

Så hade jag gjort detta för 150 år sen hade jag inte kommit lika många mil. Men jag hade ändå varit här. Det visar att siffror bara är kollektiva fantasier.

Ett maraton hade på den tiden varit 39,5 mil. Gamla mil alltså. I så fall hade siffran 39 varit en mental barriär för löpare. Men idén om maratonlopp dök inte upp förrän senare, när man ville göra olympiska spel och fantiserade ihop en idé om ett maratonlopp. I början var det inte ens bestämt hur långt det skulle va. 1912 var det tex ca 40 km. Sen lyckades nån lura hela världen att det skulle va 42,195 km. Som om det var en siffra som Gud skrivit i sten när det bara är ett hittepå precis som att en meter är en meter, vilket den länge inte var eftersom de mätte fel från början.

Idag ska jag till Kungsör. När jag är där kanske min klocka visar 37 km, eller 39. Jag tänker ta en omväg via Kvicksund för det verkar fint och jag har inget bättre för mig.

Bild copyright: Melker Dahlstrand

Vilodag shmilodag

Bokade in vilodag. Skittråkigt. Men jag gjorde det när jag hade ont och nu har jag vilodag men inte ont.

Bor hos Anna. Hon har en lägenhet i en gammal fabrik. Har aldrig varit i en så snygg lägenhet förut. Det är som en mäklarannons fast mysigt.

Jag måste liksom duscha på morgonen för att matcha lägenheten!

Anna cyklade till Piteå i somras. Bara för att. I ösregn.

Hon gjorde en Iron man oxå, nästan från noll och bloggade in 30 000:- till välgörande ändamål. Hon är ledare för nåt cykelrace för barncancerfonden. Hon gör så mycket att jag blir nästan matt. Hur orkar hon? Svaret finns kanske här på hennes blogg.

Känner mig allt mer alienerad i städer. Förstår inte varför folk klär sig i så dyra ömtåliga kläder. Eller varför de gör sig så onödigt stiliga. Eskilstuna är jättefint men jag känner mig som ett ufo. Jag har låst in mig i mitt vackra rum.

Apropå inlåst så lämnade jag gulliga Mariefred häromdan. Där, på Gripsholms slott, satt Katerina Jagellonica ”fånge” med sin make Johan. Alla ni föräldrar som läser denna blogg med era barn (sic!) kan säkert berätta mer. Annars kan ni spela mitt radioprogram om saken.

Historiedagboken https://urskola.se/Produkter/150982-Historiedagboken-Katarina-Jagellonica

Så här ser slottet ut på en uselt exponerad bild.

Fler bilder jag inte hunnit publicera:

Klockan stannade på 50.00 km igår. Skönt att få lite distans igen. Svag tid, men det blir så när man ska gå runt i stan, hitta rätt, köpa glass etc.

Strängnäs är en militärstad . Såhär kan det se ut. Sånt gillar militärer. Rakt.

Om jag vinner 100 miljoner ska jag köpa upp Fogdö IF i Allsvenskan bara för att göra Svinvallen till en elitarena.

Till sist lite om löpning. Det jag får prata minst om än så länge. Gjorde en kort video som saknar poäng. Men den handlar om löpningen.

I smutsigt vatten

Idag sprang jag 50 km. Därför har jag mycket att berätta. Därför blir detta inlägg kort.

Passerade 500 miles sen starten. Det motsvarar 80 mil.

Sprang via Sundbyholm. Köpte glass där efter 34 km, tog av mig skor och strumpor och vadade ut bland 300 kanadagäss och kylde ner benen.

Sen dansade jag sista 16 km in till Eskilstuna.

Ibland ska man lyssna på kroppen. Men ibland ska man lyssna på Elvis.

Skithögt.

Idag var en sån dag.

I washed my hands in muddy waters

Smittsamma organismer

Vissa hem är perfekta. Inte för att de skulle fronta Sköna Hem eller trenda på instagram. Men för att allt är rätt.

Jag är i ett sånt hem nu.

Allt är på det första stället du tittar.

Vägguttagen, kaplysöppnaren, tvättabaljan, kudden till Badenbadenstolen är där jag förväntar mig och badenbadenstolen står i solen.

Husägare Erik är inte hemma men nyckeln låg exakt där den skulle. Osv.

Jag skulle kunna ta på mig detta hem som vore det ett par väl insprungna löparskor.

Det kändes som en film att gå in i huset. Som om nån gjort ett hem med allt jag behöver men inget mer.

Mannen som lånar ut det är en före detta kollega till en före detta kurskamrat. Som du förstår, kära läsare, är det ännu ett exempel på att folk är underbara och bara vill hjälpa till.

Huset ligger i Strängnäs och jag tog den långa vägen hit från Mariefred. Vädret var kalas och jag kände mig stark så jag letade upp skogsstigar och sprang 34,5 km.

Jag såg en levande orm och en död ekorre. Jag flyttade ekorren från vägen och begravde den under en liten gran.

Ormen gjorde mig glad. Har sett så många döda ormar de senaste veckorna. Jag gjorde inte ormen glad, så bilden blev rätt dålig.

Tyvärr fick jag inte syn på några smittsamma organismer, men bara den här skylten är ju ett skäl att starta ett punkband.

Fyrans växel

Efter 21 km i regn bytte jag kläder på toaletten på OK i Nykvarn. Sen tog jag kaffe och korv och körde vidare till Mariefred. På 44.44 km stängde jag av klockan.

Nöjd.

Skönt att gå upp på fyran igen. Skönt att kunna springa.

Dagens lärdom: vila.

Satt en kvart på en sten efter 37 km. Efter det var hälsenan mycket bättre.

Imorgon ska jag inte så långt. Men jag ska absolut tänka på att ta några fler riktiga pauser då jag sitter eller ligger.

Hittade denna fina lapp i fickan på regnjackan. Någon gav mig den på avskedadafesten. Minns inte vem. (Är det du? Säg till!)

Det var ett bra tillfälle att hitta dessa superkrafter. Det är ju inte var dag man står naken och blöt på OK:s handikapptoalett med en halvmara i benen och en framför sig.

Elektricitet

Mycket återhämtning över den här dagen.

Tog mig 27 km till Rönninge. Imorgon blir det riktigt långt om det blir som jag hoppas.

Melker Dahlstrand mötte upp i Rönninge med sitt långa objektiv.

Insamlingen tickar på.

I tisdags berättade Julia Finér från Emmaus om skolan Abba Mohammed som hon besökte när de planerade projektet.

Rektorn på skolan hoppades att pengarna skulle räcka, inte bara till papper, pennor och böcker, utan också till att låta eleverna få tillgång till en dator.

Skolan har nämligen precis fått elektricitet.

El.

När hon sa det insåg jag hur lite jag vet om flyktinglägren. Vilken skruvad värld de ungarna växer upp i.

Hängde med bra

Den här turen tar nya turer varje dag nu. Jag hinner inte berätta om allt, men det kommer nog.

Idag mötte jag en kille som sprungit Sahara maraton mellan flyktinglägren. Han är också engagerad i frågan om Marockos ockupation av Västsahara och arbetar politiskt mot ockupationen och för Västsahara via sin plats i Riksdagen. Han heter Jens Holm och har sprungit halvmaran på 1,28. Bilden på oss från Huddinge centrum ser ut som Frodo och Aragorn.

Jens Holm skriver på en bok. Vi hade mycket att prata om. Det var en supertrevlig tur.

24 km blev det idag. Tar det lugnt några dar nu för att låta kroppen komma ikapp. Men med Jens som sällskap blev det pratsamt och därmed snabbare än vanligt.

På vägen mötte vi även en annan löpare. Jens frågade om vägen och han hängde på för att visa.

Han visade sig heta Kent. Han bad om ursäkt för sina kläder men han hängde med bra.

-Jag har sprungit en del förr, sa han.

-Du ser ut att springa en del än, sa jag.

-Ja, det blir några mil per vecka, sa han.

När vi pratat en stund visade det sig att Kent hette Clefberg i efternamn och tillhört sverigeeliten. Halvmaran sprang han på 1.06 när det begav sig. Han är tränare och mycket etablerad i löparsverige.

Som sagt. Han hängde med bra. Lika ödmjuk som kunnig.

Fick ett mess från Bergeforsen där jag startade. 68 mil senare minns jag fortfarande den vackra solnedgången och fiolmusiken jag bjöds på.

Insamlingen är uppe i 28 000:- Otroligt kul. Tack alla! Nu siktar jag på 30!