Fukt

Jag vill inte besvära dig med detaljer om mitt underliv. Men så mycket kan jag säga att vädret har testat min nya Björn Borg.

image

Fukt.

En kompis hörde av sig igår och frågade om jag nånsin fått skav på insida lår. Innan jag hann bli rättmätigt förbannad för att han inte drabbats av detta förrän nu tog min vilja att mansplaina över. Han vet numera allt om hur man avhjälper skav. (Klick – silikonbaserat glidmedel från apoteket, bra underkläder, bra shorts eller tajts. Och Weledas baby nappy cream med ringblomma och rosmarin efteråt. Om du undrar)

Löpmässigt är jag sliten nu. Vet inte varför men sånt händer. Dagens pass var för övrigt ett av de där passen vars enda fördel är att de blir av och noterar 14 km i träningskalendern.  Ibland är det en bragd att inte skita i det.

Hjärtats lust

Köpte tre böcker om skallen. Den första ska jag returnera då den var fel. Rent humbug. Den tredje är Mia Törnbloms bok om självkänsla som jag fick ”på köpet” och den vågar jag knappt öppna. Sen finns Åsa Nilsonnes bok. Den har jag inte heller läst än.

Däremot köpte jag fem böcker av Charles Bukowski. De läser jag av hjärtats lust. Det är ju väldigt roliga böcker i sin galenskap. Dessutom är de välskrivna.

Hjärtats lust är nåt jag tänkt på. Har blivit mycket krav och prestation och siffror och ambition den senaste tiden. Har liksom glömt bort att ha roligt. Tänkte p det när jag gick med hunden på en tvåtimmarspromenad i går. Vad hände med idén om att ha kul? tänkte jag.  Det var ju poängen med allt ihop.

– Glöm inte bort att ha roligt, sa jag till mig själv där jag gick med jycken i snöre.

Det ska bli parollen nu igen. Ha roligt. Vad som helst kan hända när som helst. Folk dör, flyttar, blir konstiga, får cancer, slutar ringa, får nya jobb, skiljer sig, åker på semester. Ha roligt. Medan man kan. Det blir min mentala tränings mantra tills vidare. Ha roligt.

Den gamla livsstilen

Nu är det fem veckor kvar tills jag springer iväg. För en vecka sen gjorde jag ett träningsschema som jag följt bra. Jag är stark. Problemet är att jag har för mycket att släpa på. Jag väger lite mer än jag hade velat.

Att jag skriver detta är inte för att jag tror du är intresserad. Men för att jag vill se orden i skrift. Annars tror jag inte på dem.

De senaste veckorna har jag ägnat timmar varje dag åt att leta efter de perfekta löparshortsen på internet. Och kalsonger. Det har blivit en fixering. Jag hittade ett par perfekta på Stadium, men de var bäbisblå och finns inte i nån annan färg. Jag har börjat leta på företags sidor i andra länder för at se om de har nån annan modell eller färg. Detta är tecken på resfeber och förträngning. Mitt största problem nu är ju inte huruvida shortsen blir fuktiga och klibbar fast på låren efter två eller tre timmars löpning. Det är att jag äter för mycket och dricker fel saker.

I början av året åt jag rätt. Sen började jag träna rätt men slutade äta rätt. Nu äter jag som om jag sprang fyra mil om dagen. Och det gör jag inte. Än. Dessutom dricker jag alkohol. Inte för mycket för att orka träna sju mil i veckan, men för mycket för att hålla vikten nere och humöret uppe. Mer än jag vill.

Meningen med Hitta hem är att jag ska springa, träffa människor och samla in pengar. Men det är också att förändra mitt liv. Från BMI 30 och soprummet fullt av mariestadsburkar till … ja, till något annat. En livsförändring. Och det är inte så jävla lätt.

Jag har tränat på att leva mitt liv i 47 år. Jag är ganska bra på det. Att nu plötsligt leva det annorlunda är svårt.

Den gamla livsstilen finns där alltid. Den har tid att vänta. Du kanske gör en utflykt, du kanske hittar nya vänner i en ny stad. Du kanske färgar håret blått, lär dig prata som de gör på TV, lär dig tycka om trendig mat och börjar lyssna på skivor som inte ens fanns i den stad där du växte upp. Du köper kläder från butiker som inte är HM och träffar vänner på frukost. Du kanske känner att du lagt allt det där gamla bakom dig. Du ser ner på det och på dem som är kvar i det. Men den gamla livsstilen är inte långsint. Den har inte bråttom. Plötsligt en dag, du vet inte hur det hände, så är du där igen. Du sätter dig i den gamla livsstilens soffa och känner hur bekväm den är. Du vet exakt hur den känns och hur du ska sitta skönt. Du tänker inte sitta länge. Men du låter den gamla livsstilen pyssla om dig en stund …

Midsommarföreläsning

Vad kan vara mer midsommar än konflikten om Västsahara?  Just det. Ingenting. Så på fredagens eftermiddag höll Julia Finér från Emmaus en liten privat föreläsning hemma i soffan. _MG_9515

Julia har jobbat två år i flyktinglägren. Hon är djupt engagerad i frågan. Det är inte bara undertecknad som är en dålig fotograf. Det är svårt att få en skarp bild när hon går igång.

Det handlar om råvaror, flyktingar, förtryck och brott mot mänskliga rättigheter, tortyr och förföljelser. Det är en sorglig historia där Marocko tillåts bryta mot internationella lagar. Delvis på grund av sin stora handel med EU, dels på grund av att Frankrike blockerar beslut i FN:s säkerhetsråd, dels på grund av Marockos position som mur mot flyktingströmmar till Europa. Dessutom leds Marocko av en kung som inte riktigt verkar operera enligt samma världsbild som vi andra …
Marocko är en diktatur. Med en kung som berikar sig på folks bekostnad och förtrycker och torterar oliktänkande. Detta pågår nu. Det är den regimen som ockuperar Västsahara och håller Saharawifolket borta från sitt hemland. Det är den regimen vi stöder när vi åker på charter till Agadir och Marrakech.

Glad midsommar.

Full sula

Städade skohyllan. Hittade dessa sulor. Fråga mig inte varför jag sparat dem. De flesta av skorna har jag inte kvar, men sulorna har stannat i hallen.

Jag har länge använt inlägg. Tidigare ortopediska, sen standardinlägg och nu sen i vintras kör jag med Footbalance. Jag gillar dem och de verkar funka. Det ligger ett tiotal sådana kvar i hallen. De är inte med i blomman då de inte ska kastas.

Nu är min fråga: Hur återvinner man träningsskor och framförallt sulor?

Tre böcker om skallen

Benens grå vardag

Det man inte har i huvudet får man ha i knäskyddet.

Det krävdes ingen större hjärna för att förstå hur det skulle gå. Eller jo, en större hjärna än min, krävdes uppenbarligen.
I måndags skrev jag ordet panik tre gånger. Sen skrev jag att jag överdrev. Men det var nog en lögn. Jag ljög för mig själv. Eller så lyssnade jag inte på mig själv. Jag var stressad och det borde jag ha insett för jag drog iväg och gjorde ett träningsschema och sen tränade jag hård styrketräning för benen. Och eftersom jag märkte att jag var svagare i vänster ben så tränade jag hårdare med det och sen sprang jag en mil. Igår sprang jag 14 km och sen fick jag ont i knät.
Det man inte har i huvudet får man ha voltarentuben.
På med linement och en strumpa för värme.Nu på morgonen känns det betydligt bättre. Idag blir det lungt och fint. Sju km och styrketräning på schemat. Jag ska jogga så sakta jag kan och göra styrkeövningarna som rehab-övningar. Lätt och fint. Som jag borde gjort i måndags.

I måndags beställde jag också tre böcker om mental träning/mindfullness/”den biten”. De borde komma i dag. Jag hoppas att de kan hjälpa mig att lära mig att inte stressa upp mig för saker och göra dumma grejer så fort en tanke dyker upp. Jag vet inte. Förmodligen kommer jag att reta mig på språket och de -som jag tycker- ytliga förklaringarna och ta avstånd. För att sedan, så sakteliga, inse att de kanske har en poäng.

Jag måste lära mig lyssna. Både på kroppen och på vad jag tänker och skriver (det är oftast när jag skriver som jag är som mest ärlig mot mig själv). Och inte bara lyssna och ignorera, utan lyssna och ta in vad jag faktiskt säger.

Likaså måste jag nog inse att jag kommer att få ont. Smärta kommer att vara en trogen följeslagare på min resa. Lika bra att lära mig hantera det.

42 dagar kvar

Efter en helg med grill, öl och stålsträngade gitarrer vaknade jag idag till resten av mitt liv. Tittade på kalendern och räknade fram att det är 42 dagar kvar. Inte av livet, men tills jag kliver ut från Eriks dörr i Bergeforsen i Timrå, tar ut kompassriktning söder och börjar springa.
Panik.
Jag är inte där jag hade hoppats att vara. Vikten är lite högre och benen är lite gnälligare. Och sen skolan tog slut har alla rutiner fallerat. Gjorde ett nytt träningsschema. Skrev in träning för alla 42 återstående dagar. Räknade ut att det skulle bli 110 mil!
Panik.
Räknade en gång till och såg att det skulle bli 44 mil. Kändes rimligare. Men insåg att det är ungefär hälften av den nivå jag tänker ligga på om 43 dagar.
Panik.
Men det är skönt att börja räkna ner. Då vet jag vilken tid jag har, då finns det en begränsning att förhålla sig till.
Förresten har jag inte panik. Jag överdrev för effektens skull.
Ska ändå köpa en bok om mental träning. Det känns som värt att läsa i alla fall. Det kan ju knappast skada. Och om den tar mig några extra kilometrar så är det värt det. Kanske kan den hjälpa mig att njuta lite mer av de 42 dagar som är kvar istället för att gruva mig och stressa upp mig?

Folk vill hjälpa

Några timmar efter att jag skrivit om mina visitkort, som iofs var precis som jag sagt att de skulle vara men ändå inte helt hundra, hade jag två erbjudanden om hjälp!
Jag valde det närmaste. Caroline på Justnu Triangeln Malmö ställde sig och skar till dem så jag kunde hämta dem igår. Caroline-Mork_bb7ef451cd66ac40d0b9b805cfe0873eMed korten i handen gick jag till Löplabbet och hämtade mina skor. Ja, mina Adidas Ultra Boost som jag var så nöjd över i tisdags var fel storlek, insåg jag. Ja, fler saker har hamnat lite snett den senaste tiden.
Tack vare att korten var klara så fort kunde jag lägga en bunt på Löplabbets disk.
Tre vändor till Malmö och tillbaka krävdes för att rätt skor. Det man inte har i huvudet får man ha i bensintanken …
Visitkortnya Men det fina med fadäsen är att folk vill hjälpa till. Människor är som de som ville fixa nya kort åt mig. De ser att nån vill göra något för andra och det tilltalar dem. Och de känner att de också vill vara med och göra något. Jag kan springa. Jag kan – uppenbarligen – inte layout. Men Lollo fixade det. Jag kan inte trycka men Caroline kan. Det syns hela tiden. Folk älskar att hjälpa till för en bra sak. Jag är ingen filosof, men jag tror det är nåt fundamentalt hos människor. Och i dessa tider, när det snackas skit om godheten och människor ställer goda gärningar mot realism, så tror jag att det är viktigt att peka på att de allra flesta människor är beredda att gå en extra mil för andra. Det är fullt realistiskt att förvänta sig att folk vill hjälpa. Det hindrar inte att man blir förundrad, känner tacksamhet och skriver sådana här långa plattetyder varje gång det händer. Det hör till.

 

Lycka till

Kan inte låta blir att lägga upp detta klipp. Redigerar lite filmer för senare, men lite av Nana och Salka måste jag smyga ut direkt. De är alltså elever på skolan Abba Mohammed i flyktinglägret. Och min vän på Emmaus, Julia Finér som intervjuat dem, har fått dem att skicka en hälsning.