En mil = 14 km

Har börjat springa en nygammal slinga. Den är min vanliga milrunda fast längre. Istället för att vända vid en campingplats vänder jag vid nästa. Då blir det 14 km. Eller 14,3 om man ska vara petig.

De senaste gångerna när jag varit ute för att springa milrundan har jag tagit den. Och det har känts likadant. Jag tror att det är ett tecken på form: att milen blir 14 km istället för 10 och det spelar ingen roll när jag springer. Det bara rullar på.

Det roliga med just 14 km är att det är en tredjedels mara. Så om jag istället för en mil om dagen springer ”nya milen” så har jag en mara på tre dagar. Och även om siffror är ett gissel så är det ändå skönt att känna att 42:an sitter där för i mitt huvud betyder det att jag bara behöver springa (nya) milen tre gånger på en vecka för att ha klarat av 42 km. vilket är en anständig grundnivå för mig just nu om allt annat är normalt. Vill helst ligga på 6-7 mil per vecka och att då klara av 42 km på bara ”tre mil” är ju praktiskt …

Mänskliga rättigheter

Medan jag guppade runt i en kajak utanför Skottlands västkust i tre dagar blev Västsahara plötsligt en nyhet i Sverige.
I korthet: Marocko har ett handelsavtal med EU. Det ska nu omförhandlas. För Marocko är det viktigt då EU är deras största handelspartner. Marocko är också det land som ockuperar Västsahara och de säljer även mineraler och annat som tillhör Västsahara. Läge för EU att sätta press på Marocko att följa internationell rätt? Läge att vägra förhandla om stulna naturresurser? Nej, tyckte EU enligt det förhandlingsupplägg som fanns på bordet för Regeringen att godkänna. Ja, det tyckte Vänsterpartiet och Alliansen. Inte så noga, tyckte Regeringen. Så Sverige sa stopp för EU:s förhandlingsupplägg. Men sen sa de ja. De borgerliga partierna ändrade sig med argumenten att det är bättre att vara med och påverka. Vi för väl se hur det blir med den saken.

Detta är internationell politik. Handelsavtal. Fosfater. Pengar. Och säkerligen finns det en tanke på migration också. EU vill gärna att Marocko ska stoppa migranter innan de ger sig ut på Medelhavet. Då väger hundra tusen människor i flyktingläger inte så tungt. Då visar det sig hur mycket mänskliga rättigheter betyder i praktiken. Är det grunden för politiken eller är det bara vackra ord och hyckleri?

Mitt projekt handlar inte om att påverka den internationella politiken. Men den finns där ändå. Som läget ser ut påverkas barnen i skolan Abba Mohamed direkt av de beslut som fattas av EU och den svenska regeringen. Deras framtid är direkt beroende av beslut på hög internationell nivå. Mitt projekt handlar om utbildning. Att hjälpa till att rusta dem för vad som än kommer. Vad som än händer kommer kunskap vara dem till hjälp.

En hundralapp per mara

Så öppnade jag mailen och vad ser jag där? Jo, min soon to be ex boss mailade efter vårt snack igår och meddelade att han tänker skänka en 100:- lapp per maraton som jag genomför i höst.

Det är ju för faen inte klokt! Men roligt. Äntligen lyckas jag plocka honom på lite pengar! Läge att ta en omväg eller två. 😀

En ekonomisk idiot funderar

Igår kollade Emmaus sitt insamlingskonto. Hela 1500:- fanns där märkta med Hitta hem! Trots att jag inte börjat springa och samla ”på riktigt” än. Fantastiskt!

Igår satt jag även med min soon to be ex boss på skolan och berättade om projektet. Han frågade vad målet med insamlingen var. Jag kunde inte svara. På skoj sa jag 42 000. För det låter bra, har jag märkt. Folk gillar siffror som hänger ihop. Själv tycker jag att det är mycket.
Chefen tyckte det var klent. Han tyckte att jag skulle lägga till en nolla, typ. Han pratade om att ta in företag. För dem är 42 000:- ingenting om det är ett lite större företag, menade han. Okej, tänkte jag och kände mig som en barnunge.

Jag är dålig på pengar. Helt ärligt så är pengarna och insamlingen det som känns jobbigast med hela projektet. Om det hade varit socialt accepterat att hoppa av jobbet för att springa sig halvt fördärvad helt utan att samla in pengar hade det varit enklare. I löpningen är jag ensam. Uppgiften jag givit mig själv är så tung att jag måste tänka bort andra. Varje steg är upp till mig. Det drabbar ingen annan än mig om jag stannar, faller, lyckas eller misslyckas. Jag är inte beroende av någon annan. Ingen är beroende av mig. Jag har kontrollen.
Pengar har jag ingen koll på alls. Och att ligga andra till last, att kräva saker och att ta betalt är det värsta jag vet. Jag drar mig för att skicka fakturor lika mycket som för att betala. Jag drar mig för det så till den milda grad att jag nu sagt åt mig att springa 170 mil samt betala hundra kronor per natt själv för att ens kunna med att föreslå andra att skänka en slant.
Kort sagt: jag är en ekonomisk idiot.
Men det stör mig att siffror blir ett mått på kvalitét. Siffror är djävulska på det viset. De är obarmhärtiga och de fastnar. Är 1500 mycket eller lite? Är 42 000 bättre än 38 000? Är 20 000 dåligt? För vem? Är 4 mil per dag mycket eller lite? Jämfört med vad?
Kan jag mäta värdet i kronor per löpta kilometer? Är det en enhet? kr/km?
Samtidig är att skänka pengar också ett sätt att vara delaktig för den som gillar idén. Glädjen över att kunna dela med sig är väldigt viktig. Jag blir nästan tårögd när jag tänker på de vackra människor som redan skänkt pengar till skolan.
Mitt projekt handlar om att springa. Att vara fri. Om att skapa kontakter, sprida information och öka medvetenheten. Och konkret: att samla in pengar för att hjälpa en skola att få skolmaterial, och kanske att barnen kan få en dator. Eller kanske två?
Mer pengar är alltid mer pengar, vilket är bra för insamlingen, skolan och barnen. Men gör det projektet bättre och mer värt?
Vad är bäst? Att 500 personer skänker 100 kronor var, än att 4000 personer skänker 10 kronor var?

Årets lägsta

 

För mig är det som att hoppa i kallt vatten. Jag vill inte. Jag vill men jag vill inte och gör jag det inte direkt kan det ta hur lång tid som helst innan jag gör det. Eller så gör jag det inte. Idag gjorde jag det. För första gången på några veckor ställde jag mig på vågen.
Det blev ingen kalldusch.
Den visade 78,2 vilket är årets lägsta notering. Det är samma vikt som jag hade i slutet av april 2015. Varför är det intressant? Jo, för i juni det året sprang jag min senaste och första (och enda) långspringning då jag sprang Via Francigena från Florens till Rom (läs jättemycket om den turen här). Vilket enligt min logik betyder att om mina ben höll då så håller de för Hitta Hem-turen också.
Typ.
Har inte brytt mig så mycket om vikten på ett tag. (Läs förträngt.) Jag har riktat fokus mot träningen mer än maten. Det betyder tränat mer och det betyder varit jättehungrig. Och så har jag tänkt att vikten inte är så viktig. Att jag väl har byggt muskler, de väger ju mer … som man tänker när man är orolig för vikten.  Samtidigt ser jag ju att den största muskeln i så fall är den mellan bröstkorg och kalsongkanten …  Men något har jag tydligen inte gjort helt galet.
Min plan var att nå sub 75 på nationaldagen. Det tror jag inte längre på. Men kan jag fortsätta träna så här med 5-8 mil per vecka så kanske jag når det målet innan jag sticker den 1 augusti.
Att banta är relativt lätt. Att träna hårt är också relativt lätt. Men att träna hårt och samtidigt tänka på vad jag äter är svårare. Jag vill så gärna belöna mig själv med mat efter träning. Igår, efter 14 k, drog jag i mig en halvliter glass. För jag var hungrig. Och jag hade ju tränat hårt. Det jag måste lära mig nu är att förbereda bättre mat att svulla på när jag har tränat.

 

Löpar-napp från Osprey?

Jag har tuggat sönder mitt munstycke. Jag använder en ryggsäck från Osprey med deras vätskesystem och jag gillar det. Det är som att suga på en napp. Det ger en viss trygghet. som den oroliga själv jag är har jag bitit så mycket i munstycket att det gått sönder. Vattnet sprutar ut i en tunn stråle över kroppen när jag springer. Det är dåligt.

Så i söndags beställde jag två nya munstycken. Idag inser jag att jag beställt fel. osprey_hydraulics_bite_valve1470x849Jag anklagar google. Jag har letat på nätet tidigare men inte orkat beställa. Då har jag tittat på denna, men inte studerat saken. Men så fort jag skrev ”munst-” så kom den upp nu. Så jag köpte. Nu, efter att jag köpt så väljer google att presentera en massa alternativ. Till exempel rätt munstycke, det med en magnet, och ännu bättre: lösa silikon-nipplar. Bättre och billigare. Nu tänker google: Den där killen handlar ju, vi slänger på en massa andra saker.

Jag anklagar även löplabbet och runners store som sa att det inte gick att köpa lösa nipplar, du-måste-köpa-hela-munstycket-vi-har-inte-inne-men-vi-kan-ta-hem …

Så, jag får väl ta bort nippeln från ett magnetlöst munstycke och sätta på mitt rätta. Ja, jag kan skicka tillbaka och byta men det är för lite pengar, frakten äter upp det.

Men till min löparexpedition ska jag ha med några extra. Det går att beställa bara siloko-nipplarna. Nu vet jag det. Och om någon vill ha ett munstycke som det ovan, oanvänt och inplastat, säg till. Sätt in 50-spänn till insamlingen och skicka ett mail så lägger jag det på lådan. Frakten ingår.

E20 söder ut?

Har kollat på kartan över erbjudna sovplatser. Och just nu ser det ut som att jag kommer springa mellan Vänern och Vättern. Det är er förtjänst. Det är ju ni som bestämmer var jag ska springa för det är era hem jag ska låna.

Så efter Stockholm blir det till att följa E20.

Nej, jag kommer inte springa på motortrafikleden. Men norr om Vättern verkar det bli.
Jo, det är långt kvar tills dess. Men det är häftigt att se vägen rullas ut på kartan och fundera på hur det kommer att bli.

Hundra hittade hem

Med över två månader kvar till start har jag hittat över hundra hem. Otroligt. Folk, ni, du, är så generösa. Tyvärr för mig bor ni i kluster.


Spridningen är, som du kan se på kartan, ganska bra, men ville jag skulle jag kunna springa runt i Göteborgstrakten i två veckor och bara bo hos er.  Tack snälla Göteborgare och Mölndalsbor!

Jag känner mig nu fullt trygg att det ska ordna sig med bostad. Luckorna i Hälsingland och Medelpad, Östergötland, Sörmland eller Närke eller hur jag nu springer kommer säkerligen att fyllas av gästvänliga hem.

 

Kärlek

Jag slösar inte med ord som kärlek. Somliga strör det och andra uppskattande ord omkring sig dagligen och stundligen. Inte jag. Men nu är det dags. För vad jag upplevt nu finns det inget bättre ord.
Jag skrev på Facebookgruppen Lonesome Runners, om mitt projekt att springa motsvarande 42 maratonlopp och försöka hitta hem bland folk längs vägen (se förra inlägget). Och jag bad om hjälp.
Och det fick jag.
En massiv våg av positiv respons sköljde över internet. Massor av folk erbjuder sovplats. Ville jag skulle jag kunna springa omkring och bo hos folk i Göteborgstrakten i två veckor! Men även runt om i landet finns det folk som vill hjälpa till. Från Sundsvall till Svedala. De som inte erbjuder hem vill springa med, ger snälla kommentarer eller vill skänka pengar till projektet. Nån vill ordna ett event, nån vill ha grillfest. Otroligt. Visst har jag känt starkt stöd även av andra, som på Jogg.se där folk hörde av sig så fort jag knystade om saken, men nu kom det mycket på en gång.
Det känns lite overkligt. Jag är inte van vid sånt.

Just nu känns det som att jag inte ens behöver springa, jag kan crowdsurfa genom Sverige, låta mig bäras fram på glada människors händer!

Jag är fullt medveten om att det kommer finnas stunder längs vägen då det inte alls känns som att jag svävar. Ganska väldigt många stunder, gissar jag. Men just nu känns det så.

Nu ska jag samla alla som erbjudit hem längs vägen och också pricka in dem på en karta. Min vägbeskrivning genom Sverige. Mycket spännande.

Hjälp

Skrev detta på Lonesome runners idag och lägger ut det här också. 

Den 1 augusti ska jag börja springa från Timrå tills jag hittar hem i Trelleborg. Det är det absolut mest lonesoma löparprojekt jag gjort. Det blir ca 42 marathon.

Som du förstår behöver jag hjälp. 

Jag behöver hitta hem att bo i längs vägen. Hos dig, kanske? För var natt som jag får husrum betalar jag 100:- Pengarna får inte du, utan de går till en skola för flyktingbarn i Sahara. Jag har en insamling till den skolan tillsammans med Emmaus.

Exakt hur jag springer beror på var jag får husrum, men på bloggen nedan har jag gjort en möjlig rutt. Jag har inte bestämt etapper. Det måste väder, kropp och husrum avgöra. Ungefär så här:


Hjälp mig!

– Maila eller inboxa om du kan tänka dig att ta emot mig en natt.

– Dela min blogg eller facebooksidan. Facebook

– Följ mig och ge mig en tumme upp.

– Tipsa andra som kan ta emot mig.

– Spring med mig om/när jag passerar dina trakter. Häng på några kilometer eller några mil och snacka lite.

Allt är såklart helt idéellt. Jag får inte ett öre själv. Jag är ingen elitidrottare eller äventyrare, bara en 48-årig snubbe som gillar att springa långsamt och att träffa människor. Och som tror att vi kan hjälpa varandra och även de som har det mycket tuffare än vi.

 Jag har egna lakan och egen handduk.