Motion och internationella konflikter

I veckan skulle FN:s säkerhetsråd rösta om Västsahara och igår sprang jag intervaller och drack vin.

Kanske den konstigaste mening jag skrivit. Men så är detta den konstigaste värld jag levt i, och detta är mitt konstigaste liv hittills.

Vad ska FN säga om Västsahara? Enligt uppgift sköts frågan upp. Västsaharas befolkning leds av partiet Polisario som har en armé. FN vill att de ska flytta sig från en viss bit land innan de röstar. Jag hatar arméer och vapen, oavsett vem som håller i dem. Men så funkar det i världen. Förhoppningsvis kan man nu enas om en väg som i förlängningen leder till fred och rättvisa. Fan trot. Men vad ska man annars tro?
*Edit* Röstningen genomfördes tydligen i natt. Skrivelsen verkar tyvärr svag. Läs om den här.*

I veckan var Julia från Emmaus på skolan Abba Mohamed och pratade med barn och lärare. Bilder och intervjuer kommer. Jag kan redan nu utlova bedårande bilder på öken-pyssel. Sånt finns ju också.

Igår var det 10-20-30-intervaller på schemat. Skitjobbigt. Sen drack jag vin och kände mig misslyckad på grund av det. Det är så svårt att hålla i goda vanor. Att ändra sig en kort tid är lätt, att hålla i det lite till går bra, men sen kommer vanorna smygande tillbaka. Jag blir bekväm, släpper fokus och så sitter jag där i soffan och undrar när vinflaskorna blev så små. Det är inte bra.

Och nu när jag skriver detta inser jag hur idiotiskt och pretentiöst det är att skriva en blogg om motion och internationella konflikter. Hur i helsike fick jag den idén? Försök sälja in den vinkeln till en kvällstidningsredaktör:
– Jo, jag tänkte göra en grej om ett bortglömt ökenkrig och en lönnfet 47-årings joggning.
Den journalistvikarie som föreslår det får inte förlängt vikariat.

Men på något vis har det blivit en grej för mig. Barnen i skolan, och lärarna och rektorn, finns på riktigt. FN:s säkerhetsråd finns också. Och långt från Sahara och New York finns jag som kör 10-20-30-intervaller och inbillar mig att jag är en liten del av denna konstiga värld. Att saker man gör betyder något. På något konstigt vis känns det som att det finns en mening.

Älskar att prata om mig själv!

Idag ringde Rasmus. Det var han som gjorde mina formpressade sulor. Han ringde för att prata om min träning, mina sulor och mina ben och fötter.
Å. Herre. Gud. Som jag gillar det samtalsämnet.
Här är alltså nån som ringer upp för att höra mig lägga ut texten om allt jag upplever i mina fötter och leder.

Älskar vi inte att prata om vår träning? Ledsnar vi inte snabbt på att lyssna på folk som ältar vilka utfall och tåhävningar de gör?

Nu fick jag vara stjärnan i showen. Kände mig som Charlotte Kalla när sponsorerna ringer. (Jo, jag är köpt. Footbalance har inte gett mig pengar, men de har gett mig sulor eftersom Rasmus tyckte mitt projekt var lovvärt. Tack, sa jag. Allt som hjälper mina gamla ben …)
I alla fall, här fanns ett ämne jag kunde mycket om. Och eftersom jag endast pratat med två nykläckta kycklingar tidigare idag så släppte jag tungans alla band och lät den löpa.

image img_3969
Rasmus från Footbalance och en nykläckt kyckling. (Rasmus till höger med sulan i handen.)

Viktig sak jag tog med mig: Jag ska inte lägga in extra pronationsstöd i skorna. Under löppassen har jag tänkt att jag skulle ta fram rullen med gaffatejp och lägga några lager under hålfoten för att liksom bättra på´t lite som jag nämnde för Rasmus.
Han avrådde från det.
Han lät ungefär som ortopeden i Malmö 2013 när jag berättade att jag sprungit 100 mil i ett par gula foppatofflor; förfärad, förtvivlad och extremt tydlig. Nu förklarade Rasmus att senan i foten både behövde sträcka ut och slappna av. Ungefär. Tror jag. Jag behövde inte ta in allt, jag förstod av bara tonen att jag ska låta andra tänka på sånt.

Sen kom vi in på att jag alltid sätter ner vänster fot till vänster på de vita strecken på gatan (och vice versa), och om vägen lutar, som en grusväg, så springer jag alltid så att vänster fot får mest hjälp av lutningen. Min kompis Nisse vill av samma skäl springa på höger sida.
Det är kanske bara en grej i huvudet, kanske ett löpartics, men jag antar att jag inte är ensam om sådana.

 

100 procent kropp

Senaste veckan kom jag upp i drygt åtta mil. Det är lite i mesta laget just nu. Men jag sprang ju sydkustmaran och sen lite i veckan efter och följde upp med en halvmara i lördags. Jag sprang hem från rugbyplanen i Trelleborg. (Laget Pingvin RC spelade match och jag försöker kolla några matcher varje år.) Det blev 21 kilometer blandat asfalt och sandstigar. siktade på sexminutersfart, men efter femton km. fick jag lite känning i en sena och valde de skonsammare men långsammare sandstigarna längs stranden istället för den snabbare cykelbanan.

Detta inlägg handlar, som rubriken säger, enbart om min gamla kropp. Ingen politik, ingen öken. Bara fysiken. (Och lite väder).

Planen är nu att öka lite. Jag gick ner från 5-6 mil per vecka till 3-4 ett tag, jag fick fotbäddar från Footbalance och simmade. Och benen känns bra. Efter sydkustmaran var det inga större smärtor. Nu tänker jag att jag ska lägga mig på fem mil per vecka igen. Det blir tjugo mil i månaden. Till det ska jag styrketräna ben och core två gånger per vecka, promenera mint fem km per dag (det gör jag i stort sett alltid tack vare hunden) och börja cykla.

Cykeln har fått vila hittills. Just nu råder nämligen något meteorologerna kallar för lilla istiden i landet Sverige. Men jag hoppas kunna ta ut den nu snart. Jag skulle behöva köra lite tuffare pass med högre puls och då är cykeln bra. Tror jag.

Har börjat känna av vikten av att träna hårt. Har ju kört lågintensivt hela våren för att gå ner i vikt och skona kroppen. Känner nu en lust att dra på lite. Köra intervaller, lyfta tungt, bli helt slut och få träningsverk igen. Den grejen. Tror det kommer att göra nytta för vikten också. den kurvan har liksom planat ut lite för tidigt. På något vis har det börjat förekomma öl igen, och efter påsk har jag inte vågat väga mig längre.

Jo. Jag hör hur det låter.  *håller händerna för öronen och backar skrikande ut ur rummet*

420,95 kronor

Igår fick jag ett meddelande att en viss Lennart från Umeå sponsrat mitt projekt med ett öre per maratonmeter. Han hade satt in 420 å 95 på Emmaus konto.
Jag började nästan att grina när jag såg det.

Har varit lite gråtig efter maran i söndags. Lite skör.
Det var annars finfint väder och vi var elva som startade. Jag hängde med en kilometer, sen fick de springa iväg och jag var själv med Skåne: Solen sken. Svanar lyfte över ett blankt hav, fiskare i vadarbyxor jagade öring och bruna hästar tittade på mig när jag irrade fram längs sydkusten. Andedräkten stod som tunna moln från deras håriga näsborrar. Det var en härlig dag i Sverige.

Mina ben höll i 32 kilometer. Sen blev jag trött. Men det var väl enligt beräkningen med tanke på hur jag ligger till i träningen. Stapplade i mål strax under fem timmar och fick en låda donuts som jag slukade och en medalj av arrangören. Bästa medaljen någonsin. Den kan nämligen även användas till att öppna läskeblask med!

Igår ringde radio Malmöhus morgonprogram upp för att höra hur jag mådde efter årets första mara. Jag kunde meddela att benen var i prima skick, fötterna likaså. Jag sa inte att jag var mentalt skör. Det borde jag kanske ha sagt.
Jag hoppas att jag sa något vettigt. Jag tyckte att de sa nåt vettigt. De ställde frågor, helt enkelt.
Efter varje intervju lär jag mig något om mig själv och mitt projekt. Igår förstod jag att kärnan i mitt projekt inte är att nå så många som möjligt, utan att nå så djupt som möjligt. Om någon lägger ut en grej på Facebook för att säga en sak så är det sällan något att prata om. Men om någon springer 180 mil för att säga något så är det åtminstone en historia. Och om du träffar den personen längs vägen kan det vara något som gör intryck. Kanske? Jag kanske inte når så många med min löpning, men de jag når kanske jag når lite djupare?

Förra sommaren sprang jag en mil med Julia. Då berättade hon om sitt arbete i Västsaharas flyktingläger, om Sahara marathon och om landet som finns men inte finns. Det sådde tydligen ett frö. Nu händer detta. Det trodde ingen av oss när vi lufsade fram längs stranden i Beddinge. Så vem vet vad som händer?

DET, skulle jag ha svarat Kalle Lind i radion, om jag varit mera välformulerad människa.

Sydkusten Marathon

På söndag händer det!
Vad? Något enastående? Nej. Men årets första långlånga pass. Då hänger jag på Sydkusten marathon.
Kanske inte värt så mycket uppståndelse (pun intended) men ett spännande test på hur jag ligger till.

Sydkusten Marathon är ett nedtonat event. Gratis och utan support. Folk träffas och springer och sen äter man sillamacka ihop. Om man hinner fram till Smygehuk innan alla andra gått hem d.v.s. Vilket jag tvivlar på att jag gör.

Jag räknar med att springa ensam hela vägen. Folk har ju så bråttom när de springer. Själv försöker jag springa så långsamt som möjligt. Närmare bestämt 4,44. Fast allt under fem timmar är bra och allt under sex är också bra. Även över sex timmar är bra. Allt är bra om jag inte går sönder. Jag springer inte för att bli färdig. Jag springer för att springa.  Ju längre tid det tar desto mer fettförbrännande och härdande träning. Och när jag ska sprintar genom Sverige är kilometertider oviktiga. Då ska jag navigera, hitta hem för natten, få tag i mat och se Sverige. Då går det inte att tänka på 5,34 eller 5,13 eller 4,50 per kilometer. Dessutom är utmaningen inte att springa fort utan långt. Sex timmars löpning per dag räknar jag med. Då brukar det blir ungefär 40-50 kilometer beroende på form och förutsättningar. Men det viktiga är att spara på kroppen och krafterna.

Så på söndag klockan 9 lämnar jag fyren i Falsterbo. Du som inte anmält dig än kan göra det på Sydkusten Marathons Facebooksida och hänga på och hålla mig sällskap tills du tröttnar. Du behöver inte springa hela. Det är ett sympatiskt lopp för du kan kliva på var du vill. Det finns en app som visar var löparna är. All info på hemsidan.

Glad påsk!

40 år i öknen

Nu är det påsk. Jag har inte blivit kristen predikant, men lyssna på detta:

 

Påsken började som en judisk högtid som firades för att minnas uttåget ur Egypten. Det som kallas Exodus vilket också är 2 Mosebok i Bibeln (och ett svinbra album med Bob Marley.) Moses ledde det som kallades Israels folk från Egypten där de var slavar, rakt ut i öknen där de trampade runt i 40 år. Öknen Sinai mellan Egypten och Israel är inte stor. Att springa mellan Kairo och Jerusalem skulle inte ta mer än nån vecka.
(Faktum är att det går ett Ultramaraton vid Sinai i början av nästa vecka. 100 och 50 km om du vill testa. Verkar vara en välfylld goody bag i alla fall.)
Nu var det inte tal om att springa, men i alla fall. Det tar inte 40 år. Men det blev strul. Det bodde nämligen folk i landet som de hade tänkt gå till. Och dessutom verkade Moses gud ha en märklig fäbless för att pröva folk till det yttersta. Han verkar gå igång på det. Att pröva folk.
Enligt Bibeln, alltså.
Fyrtio år är lång tid. Folk knotade. Jag älskar det uttrycket. Knotade. Det finns väl bara i 1917 års bibelöversättning men jag gillar det. Folket knotade. Gnällde. Klagade. De tyckte att detta med att dra från Egypten kanske inte var så smart. Ibland var det torka, då skickade Gud vatten, ibland fanns ingen mat, då skickade Gud vaktlar och var morgon regnade det manna från himlen. Ändå knotade de. Och det tro f@n att de gjorde. Vem hade velat sitta och häcka i Sinai i hela sitt liv och vara beroende av den där nyckfulla gudens välvilja?

Varför denna påskpredikan?
Jo, det går inte att inte jämföra med Västsahara. Saharawierna drevs från sitt land. Ut i öknen. Där har de slagit läger i 40 år nu.

Precis som Moses gäng är de beroende av bistånd från högre makt för att överleva. Tyvärr har det slutat regna manna, kanske på grund av klimatförändringarna, och de korkade vaktlarna som lät sig fångas varje kväll verkar ha utrotats.
Dessutom är det en hel del som talar för att Gud faktiskt inte finns. Eller har slutat jobba med ökenfolk.
Ska folket i flyktinglägren få hjälp så är det från andra länder. Från andra människor. Sådana som du och jag.

Det knotas en del i lägren. Precis som bland Moses folk så knotas det. Man kan tycka att de borde vara tacksamma för att de får mat och hjälp för miljoner kronor. Men de knotar. Och det tro f@n att de gör. Vem hade velat bo i öknen mot sin vilja, i hela sitt liv? Vem hade velat sitta och häcka i Sahara i hela sitt liv? I en permanent tillfällighet? Beroende av en nyckfull omvärlds välvilja? Inte jag. Jag hade knotat järnet om jag tvingats uppfostra min son under sådana förhållanden.

Nåväl. Israels folk fick till slut komma in i sitt land. Visserligen skedde det till priset av krig och folkmord och massavrättningar. Men de kunde lämna sina läger i öknen. Och hela västvärlden firar nu påsk som en följd av denna story. Lamm äts på grund av denna story. Jesus, nattvard, Guds lamm, ja, hela den grejen bygger på denna story.

Hur sann den är lämnar jag åt historikerna. Men en historia som gjort allt detta och levt så länge är en ganska bra historia.

Historien om Saharawifolket i lägren i Sahara har inte fått samma spridning. Den har inte heller fått något slut. Den pågår. På sitt passiva och icke pågående vis.

Antagligen har världen sett många folk gå under i öknar genom historien. Folk, stammar, nationer har fördrivits, flytt och slagits i spillror och gått under utan att någon minns dem idag. Moses gäng är förmodligen ett undantag. Hur historien kommer att skrivas om folket i Smara där Abba Mohamed-skolan ligger återstår att se. När vet ingen. Det är upp till oss människor.

I radion igen

I morse ringde Sveriges radio sjuhärad. Under tre minuter pratade jag om mitt projekt i ett glatt samtal.
– Hur är formen? frågade programledaren.
– Stigande, sa jag.
Gud, som jag hoppas att det faktiskt stämmer. Jag har ägnat helgen åt skit. Rolig skit, men onyttig. Det har varit 40-årsfest och hotellfrukost, stillasittande och mat från bensinstationer. Men nu är det nya tag. Eller tillbaka till gamla tag.

Samtidigt läser jag i tidningen Omvärlden hur Sverige minskat sitt till bistånd till Västsahara.

Programledaren frågade om hjärtat klappar extra för Västsahara. Och jo, det är ju det jag samlar till. Men det råder ingen brist på nöd i världen. Kan man hjälpa en människa så har man i alla fall gjort något.

Idag ska jag smörja upp racer-cykeln. Att cykla landsväg är inte speciellt roligt. Det tar mest en jäkla tid och är trafikfarligt, tycker jag. Men det är ett skonsamt sätt att få några timmars träning.