Local lunatic

I går kom tidningen på besök.
– Är du galen? var reporterns inledande fråga.
Vad svarar man på det? Antagligen. Men vad kan jag göra åt saken?

Det blev en lång och fin intervju och den ska tryckas på papper om lördag. Trelleborgs Allehanda heter blaskan. Väldigt roligt även om jag nog inte lyckades övertyga reportern att jag var vid mina sinnens fulla bruk.

Bilder togs nere på stranden i dimman. Jag hoppas att jag ser ut som en ung gasell en tidig morgon vid ett vattenhål i Serengeti. Antagligen inte.

Biljetten till 42 maraton

Nu är det klart. 31 juli åker jag till Sundsvall (och grannkommunen Timrå). Sen springer jag hem till Trelleborg. Det blir 42×42 km. Minst. 

Jag hoppas vara hemma 50 dagar senare. Nån vilodag får jag nog ändå ta.

Biljetten är köpt. Datumet är spikat. Den 1 augusti springer jag iväg! 

Joggs fördömda kommunlista

Sjukgymnast Bettan föreslog ju simning så igår tog jag med en kollega som sysslat med simning på seriös nivå till badhuset för att hjälpa mig. Jag kan simma, men jag kan inte simma bra och jag kan inte simma lätt. Speciellt inte frisim, crawl.

Kollegan noterade att jag gjorde fel med armarna. Och benen. Och kroppen med, faktiskt. Även huvudet kunde jag göra annorlunda med. Annars var det bra …

Men bröstsimmet var bra. Hade jag haft lite styrka i armar och rygg hade jag säkert kunnat få fart.

Men jag lärde mig en hel del. Och jag blev skittrött. Mina vader krampade. ”En av de krampigaste jag simmat med.”  var min tränares omdöme.

Jag måste väl stretcha, antar jag. Stretcha vader och men innan de krampar ihop fullständigt. Avskyr att stretcha. Avskyr alla träningsformer när man står still. Det känns som att man inte gör nåt, som slöseri med träningstid.

Och när jag ändå är inne på det: Jogg.se där jag registrerar min träning har en kommunlista över vilka som springer längst var månad och vart år. Den stressar mig. Jag vill inte erkänna det men det stör mig om jag inte är med i toppen. Även om jag vet att det inte är en tävling så är det en lista som jag ser varje gång jag loggar in och det stör mig att halka ner i den. Att hamna på sidan två, plats 11-20 är riktigt illa och simning och rullskidor räknas inte som löpta kilometer. Inte heller syns mina dagliga långa hundpromenader där. Promenad är inte löpning. Menar jag. Stretching syns verkligen inte. Inte styrketräning heller.

Jag är en idiot. Jag vet.

Jag måste sluta bry mig om den listan. Jag måste lyssna på min kropp och låta den styra min träning. Och sluta lyssna på de andra tio Trelleborgare som springer långt och vad deras kroppar gör. Deras tränings har ju inget med mig att göra. Vi råkar bara bo i samma kommun och hamna på en lista. Det är en slumpad grupp.

Men det kommer ändå svida att stryka ett eller två löppass per vecka och ersätta med annat när jag ser hur jag försvinner från förstasidan på kommunlistan.

 

Fotspår i sanden

En man och hans hund sprang på en strand. Och när de sprungit fem kilometer vände mannen sig om och såg spåren i sanden. 

Och han såg att det ibland var två par fotspår, mannens och hundens, men för det mesta var det bara ett par.

– Varför är det bara ett par spår ibland? sa mannen till hunden. 

– De gångerna var du för långsam, svarade hunden. Det var de gångerna jag var tvungen att jaga en skugga, nosa efter löptikar, kissa på tuvor, dricka vatten ur havet eller bara rusa runt. Och jag var ändå före dig till 5-kilometersvändningen.  Eller hur? 

Då kopplade mannen hunden och lät den hjälpa till att dra honom hem. 

Olle pratar i radio

Igår pratade jag i Sveriges Radio Malmöhus om mitt projekt och lite ditt å datt kring det. Det var roligt och spännande. Här är en länk: 

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=96&artikel=6659611

Det jag inte sa, som jag borde ha sagt var svaret på frågan om varför det verkar krävas extrema saker för att samla in pengar. Detta kunde jag ha sagt:

– Västsahara har skrikit på hjälp i 42 år. Om jag stått på gatan utanför radion i ett år med en bössa och en skylt hade jag fått komma in och berätta om skolan i öknen då? För mig handlar det inte bara om att springa, det handlar oxå om att möta människor och berätta om situationen för folket där. Det kan jag göra genom att springa omkring i landet. 

Det hade jag velat säga. Annars är jag nöjd 🙂

Ont i fötterna

Jag är totalt fixerad vid mina underben. Lika bra att erkänna. Tankarna på mina hälar och hälsenor upptar nog 60-70 procent av min vakna tid. Det jag tänker på är ganska exakt detta:

img_3967

Och dessa klumpar ska ta mig 42×42 km ?

Bakgrund: År 2012 var jag lite less på springet. Då läste jag Born To Run. ”Så jag tog av mig min kavaj, sparka av mig båda skorna … ” och sen tog jag på mig foppatofflorna och sprang. Det var underbart. Som att springa barfota på en gympamatta. Jag ökade mycket, sprang Sydkustloppet på min bästa tid i tofflorna, sprang mer än jag gjort tidigare, sprang Stockholms jubileumsmara och sen några ultrapass i tofflorna.

Det tog ett år innan jag var hel och tillbaka. Då var jag tung, men jag kunde springa. Långsamt men långt.
Det var en sena i hälen. Inte hälsporre, men en annan.
Nu är jag rädd att hamna där igen. Jag ägnade som sagt hösten åt att äta gyrosrullar på pizzerian och att dricka öl. Och allt annat jag kom över. Det gav mig ett BMI på över 30 och det frestar på fötterna att släpa runt den cirkusen.
Nu, är jag livrädd att få problem igen och minsta känning gör mig nojig.
Jag lät gjuta ett par ortopediska sulor 2013 som nog hjälpte mig, men jag har inte kvar dem. De gav mig skavsår. Nu prövar jag en annan variant som heter Foot balance där sulorna värms och anpassas till foten i en sportaffär. De är inte lika hårda och fungerar på lite annat vis. Jag har kört en månad. Tidigare har jag använt samma märke men en modell som inte är formgjuten utan bara en lös fotbädd med extra dämpning och uppbyggnad för min överpronation. Men i torsdags svängde jag förbi Rasmus på kontoret i Staffanstorp och fick prova ut några par. Rasmus känner till vad jag ska göra och beskrev mitt projekt som ”storstilat” och ville gärna hjälpa mig med sulor.

img_3969

Rasmus Holmgren med en Elfsborgsfärgad sula.

Eftersom jag nu är besatt av mina ben så lär det bli en del snack om dem här på bloggen, gissar jag. I värsta fall. I bästa fall kommer jag inte att nämna dem mer. Det skulle i så fall betyda att allt är toppen.

Rasmus ställde förresten en fråga:
– Så du ser det som att du ska vara redo för en tävling när du börjar springa, inte som att du då påbörjar en lång intensiv träningsperiod?
Det var en bra fråga. Jag vet inte riktigt vad jag ska svara. Jag ska tänka på den.

Abba Mohamed och Sveriges Radio

Skolan heter Abba Mohamed och ligger i ett läger som heter Smara. Det är en middle school. Barnen är mellan 11 och 15 år gamla. Just nu är det så mycket som snurrar i huvudet och runt omkring också att jag inte hinner med.

I eftermiddag ska jag vara med i Radio Malmöhus, alltså Sveriges Radio P4 i Malmö, för att berätta om mitt projekt. Väldigt roligt ska det bli. Men i samma stund som de ringde kände jag hur smalbenen började sticka. Och när jag öppnade mailet från Julia Finér i Smara med en ljudfil där rektorn för Abba Mohamed förklarade hur viktigt det skulle vara att kunna köpa in moderna hjälpmedel till eleverna samt tackade ”the guy who runs”, så blev benen i stort sett obrukbara.
– Var du tvungen att nämna mig? frågade jag Julia.
– Ja men såklart. Du är ju central i själva insamlingen och det du ska göra kan inspirera människor här vilket är så himla bra, sa hon.
– Jo. Det är klart.
Sa jag, samtidigt som allt hopp om att kunna fullfölja en enda av dessa nästan 2000 kilometrar försvann.

17439575_10209052685299248_263322300_n

Rektor Sidi Mohamed och Julia Finér

Hade liksom inte tänkt på det så. Jag hade kanske tänkt att jag kunde stödja ett redan fungerande projekt, att inte allt skulle behöva vila på mina svaga vader, eller att … Jag vet faktiskt inte exakt hur jag hade tänkt, men plötsligt kände jag en yttre press. Plötsligt kände jag hur jag drog på mig en helkropps-stressfraktur.
Jag ringde min sjukgymnast. Hon heter Bettan och är inte alls min sjukgymnast utan en kompis som råkar vara en av världens bästa sjukgymnaster och personer alla kategorier och hon lovade att skicka ett träningsprogram. Men framförallt lugnade hon mig och sa att jag kunde sluta öka träningsmängden, att jag kunde lägga mig på en platå och låta kroppen vänja sig. Det är lång tid kvar, sa hon. Simma, sa hon. Gör tåhävningar, sa hon. Du har en stark kropp, sa hon. Du sprang maraton i foppatofflor och visst blev du skadad men du kom igen, sa hon. Det är bättre att ta det lite lugnt än att gå sönder, sa hon.
Tack, sa jag. Sen gick jag och fixade nya sulor men detta inlägg har redan handlat om för många saker så det får jag berätta om en annan dag.

En sak i taget nu.
Skolan heter Abba Mohamed.
Rektorn gläds åt att en kille ska springa bisarrt långt för hans elevers utbildning.
Klockan fem i eftermiddag ska jag prata i P4 Malmö.
Jag har 128 dagar på mig att få ordning på benen.
Andas.

 

Flaggan som inte får finnas

År 2003 sprang Marockos främste löpare, Salah Amaidan, i mål i en tävling i Frankrike. För att fira höll han upp sitt lands flagga. Eftersom han är från Västsahara och tillhör Sahrawi-folket hölls han upp Västsaharas flagga. Inga konstigheter? Jo.

Eftersom Marocko ockuperar Västsahara anser de att alla som bor där är marockaner. Västahara existerar inte, enligt Marocko. Det Amaidan gjorde var förbjudet. Västsaharas flagga får inte visas. Plötsligt var Amaidan inte längre Marockos bästa löpare utan en politisk belastning. Direkt efter målgång sökte Amaidan asyl i Frankrike.

Jag ville sy fast Västsaharas flagga på min ryggsäck bredvid den svenska. Tyvärr gick den inte att köpa som tygmärke. Däremot fanns Palestinas flagga, och eftersom de är väldigt lika så beställde jag Palestinas flagga och sydde dit månen och stjärnan själv. Ganska nöjd, faktiskt.

 img_3956 img_3957

Att flaggorna är lika avspeglar ingen koppling mellan länderna. Ändå är det intressant att konstatera att båda staterna är under ockupation. Båda staterna är ockuperade av ett grannland som begränsar invånarnas mänskliga fri- och rättigheter. Med murar, bosättningspolitik och militärt och polisiärt våld. Båda ländernas ockupationsmakter samarbetar med USA.
Det finns skillnader också. Palestina / Israel-konflikten har högsta internationella prioritet. Om det kastas en sten mot en polis där så rapporteras det. Västsahara är i princip bortglömt av västvärlden. Ingen verkar bry sig om tortyr och övergrepp där. En annan skillnad är att den svenska regeringen gjorde högsta prioritet att erkänna Palestina som stat när de tillträdde. Västsahara, däremot, valde de att i n t e erkänna. Strax efter det beskedet meddelade Marocko att det trots tidigare besked nu var fritt fram för Ikea att öppna varuhus i Marocko.

Som sagt, mitt projekt handlar inte om internationell politik utan om barns utbildning. Men det är intressant och viktigt med perspektiv och sammanhang.

Vill du veta mer om löparen Salah Amaidan kan du läsa denna intressanta artikel. Det har även gjorts en film om honom av Saeed Taji Farouky som heter The Runner. Jag har inte hittat den gratis på nätet, men den finns här. Kolla in trailern:


<p><a href=”https://vimeo.com/149860780″>The Runner (official trailer)</a> from <a href=”https://vimeo.com/user1790425″>Saeed Taji Farouky</a> on <a href=”https://vimeo.com”>Vimeo</a&gt;.</p>

Min vomerande vän

Mellan 80,1 och 80,0 skiljer 100 gram. Men mellan 80 och 79,9 skiljer en oändlighet.

Vågen visade sub 80 förra veckan. Men i morse var den tillbaka på 80,1 igen. Sånt kan var väldigt demoraliserande.

Jag vet att det handlar om några deciliter vatten i musklerna, ett långt ”nummer 1”, ett ”nummer 2”, en kopp kaffe, eller hur mycket jag svettats under natten. Men i alla fall. Den där första siffran betyder mycket. Målet är <75 kg när jag startar mina 42 maraton.

Så funkar huvudet på den som skriver den här bloggen.

Lyxproblem.

Pratade med min kontakt i Västsahara i förra veckan. Förutom att hon håller på och styr upp med en skola för insamlingen, så hade hon magsjuka. Sånt får man räkna med i det jobbet, men den här gången var det värre än vanligt. Själv kunde jag meddela att jag var pigg, lätt, kände mig i form och mådde fint psykiskt. En äckligt pigg jävel, helt enkelt. Jag kunde inte med att klaga på min stora oro över den lilla smärtan i fotlederna.

Magsjuka är annars ett effektivt sätt att minska i vikt. Effektivt på kort sikt. Värdelöst på lång sikt.  Det var inte heller nåt jag sa till min vomerande vän.

 

 

 

Eddie Izzard’s marathon man

Fick tips om en film av och med Eddie Izzard där han får för sig att springa 43 maraton på lika många dagar genom Storbritannien. Han gjorde det i princip helt otränad. Jag kollar just nu på första delen på Youtube

Mycket handlar nu om att bygga upp känslan av hur oförberedd han är fysiskt och hur ofantligt långt han ska springa. Mycket handlar om smärta. Så klart. Väldigt mycket om smärta. 

Samtidigt följs han av ett filmteam och en glassbil och ett insamlingsteam och ett fysteam. 

En speakerröst beskriver blåsor som ”en idrottares värsta mardröm.” Speakern är lite töntig ibland men Eddies utmaning är stor, hans prestation imponerar. Speciellt intressant att se hur hans kropp förändras och vänjer sig vid löpningen. 


Jag ska se hela filmen. Stående på en balansbräda för att stärka mina usla fötter. 

Kolla du oxå och säg vad du upplever!