Sahara Marathon

sahara2bmarathon2b25282612529

Idag gick Sahara Marathon 2017.
Läs mer på Sahara Marathons sida (där jag lånade bilden) eller till exempel på Spring för frihet

Det betyder också att det är ett år kvar innan jag själv planerar att springa just där bilden ovan är tagen. Den 28 februari 2018 ska mitt projekt gå i mål genom att jag går i mål i det där loppet. Men det är inte loppet som är projektet. Det är bara punkten. Projektet är det som händer under tiden. Om 365 dagar ska jag ha gjort en hel del: gå ner i vikt, planera och samla in pengar till ett projekt bland annat genom att springa 130 mil genom Sverige och träffa massor av människor.

Kul!

Nationaldag utan land

Idag firas Västsaharas nationaldag i lägren i Algeriet. 

Se mer här Saharawi

Västsahara var tidigare en spansk koloni. Men sen 70-talet är landet till stora delar ockuperat av Marocko. Befolkningen lever till stor del i flyktingläger i öknen i västra Algeriet. 

Idag är landets nationaldag. Sverige är ett av de länder som ännu inte erkänt Västsahara som land. 

Ny månad med matkorgen

Efter en vecka på resande fot har jag bestämt att gå vidare med matkorgsdieten. Detta ska jag äta under de närmsta 31 dagarna.

img_3800

Cirka 17 kilo mat. Ganska behändigt. Det kostade 362:- Vilket blir 11:70 / dag. Som du ser finns det nu lök och morot oxå. Det är ett tillägg till matkorgen som Oxfam ibland står för.

Att äta som människorna i Västsaharas flyktingläger i Algeriet har lärt mig en del. Men mest har jag  nog förstått hur lite jag förstår av hur ett liv under dessa omständigheter är.

I alla fall. Jag har börjat slicka tallriken. När maten är så tråkig och icke varierad är varje droppe smak viktig. Jag har börjat obsessa om färska grönsaker. Om jag råkar smaka på en gurka eller en bit paprika blir jag förundrad över hur saftiga de är. Jag har börjat tycka att linser är ganska gott. Om jag får krydda dem.
En dag tog jag min ranson av socker och tillät mig att pickla lök. Det var otroligt gott. Jag åt det till allting. De var kalla, syrliga, söta, mjuka och krispiga. Fantastiskt.
Jag kommer att göra om det.

En intressant sak för mig är kontrollen. Jag vet nu precis hur mycket jag ska äta. Jag vet att den mängden mat kommer att hjälpa mig att nå mina mål. Därför äter jag allt jag kan. Tidigare har jag ätit och druckit för tröst och glädje. Vilket fungerar bra, men efteråt har jag fått ånger eftersom jag blivit för mätt eller för full, för tjock eller för trött. Nu äter jag det jag ska. Och så är det med den saken.
De ganska snäva ramarna gör att jag känner mig friare. På ett sätt.

Spring Sahara marathon hemma

Den 28 februari, om två dagar, går Sahara marathon. Ett lopp mellan flyktinglägren i västra Algeriet. Ett lopp som arrangeras i solidaritet med flyktingarna från det ockuperade Västsahara som lever där sedan nästan 40 år tillbaka.

Loppet vill göra människor uppmärksamma på flyktingarnas situation och samla in pengar till olika projekt för befolkningen. Som att skapa idrottslag, ordna skor till löpare, fixa planer till olika idrotter, stötta ett damlag i volleyboll eller att finansiera och stötta utbildning.

Läs mer på Sahara marathons sida.

Min plan ära att springa nästa år. Det kan du också göra om du vill.

Men redan idag kan du stötta västsaharas flyktingar. Ta en bild på din löprunda och dela på Facebook, twitter eller Instagram och tagga dem med #saharamarathon #saharawe #runforfreedom

Själv har jag redan sprungit dagens första runda. Men jag ska ta en i eftermiddag. Då ska jag plåta och tagga.

 

Helt dum i huvudet?

I onsdags berättade jag för min kompis om projektet. Att springa genom Sverige och hoppas att folk ger mig husrum. Hennes reaktion var den vanliga:
– Hela Sverige? Är du galen?
– Nej, jag tänkte halva.
– Varför inte hela?
– Det är så långt. Halva är mera lagom.
– Vilket bra projekt!
Varje gång jag säger det undrar jag om jag är helt dum i huvudet. Och om jag borde springa hela Sverige för att det ska räknas. Som om det bara är att dubbla insatsen utan vidare. Helt oseriöst. Eller?

Jag är på väg att göra något jag aldrig gjort tidigare. Inte ens i närheten. Två veckors löpning har jag klarat. Men nu ska jag för fan springa ett maraton om dagen i över en månad. Minst. Det gör man inte hur som helst. Jag måste verkligen förbereda mig noga. Jag måste gå ner i vikt – håller på. Jag måste träna – försöker men nu har jag ont i fötterna. Jag måste förbereda kroppen noga. Till exempel måste jag lyssna på den och hantera mina smärtor.
Börjar förstå att det kommer innebära mer än att springa ett maratonlopp om ett halvår. Det är en livsstilsförändring. Inte en hobby. Jag kommer att balansera på gränsen och inget säger att jag inte trillar över kanten.

Det händer att jag frågar mig om jag är helt dum i huvudet som tror att jag kan göra detta. Jag väljer att inte svara på den frågan. Vad är meningen med det? Kommer svaret att hjälpa mig? Knappast. Och om det rätta svaret är ja, kommer jag förmodligen att komma fram till fel svar …

Å andra sidan. Det var ju en förändring jag önskade. Nu kommer den.

Stora byxor

Träningen är ingen succé just nu. Det är snö överallt och det blåser småspik. Nej, storspik. Mina fotleder och hälsenor spökar fortfarande. Men det blir inte sämre.

Men vikten sjunker. Nu visare den sex kilo färre än vid nyår. Det är mycket. Men fortfarande är jag på BMI 28. Jag har över åtta kilo kvar att få bort. När jag lyckas med det så kan jag ta en sån där bild med för stora byxor som kvällstidningar gillar. Om jag hade velat. #NEJ

Maten då? Ja, det rullar på. Bönor och ris. Ris och bönor. Igår provade jag att inte tillaga de vita bönorna riktigt. Gör inte det försöket hemma. Det var gott, men gör det inte. 

Prata om min mat

Nu har det blivit så att alla vill prata om vad jag äter. Speciellt på skolan där jag då och då jobbar. Okej, jag har inget emot att prata om mig själv. Men det är inte jag som tar upp ämnet hela tiden. Folk älskar att förhöra mig om hur det går, om hur jag mår och – framförallt- om jag håller mig till reglerna.
– Får du äta det? frågar de regelbundet.
Jag vet inte varifrån denna lust att korrigera och rätta kommer. Men den är påtaglig. Liksom lusten att prata om att jag äter annorlunda.
Det är ungefär som när man bantar eller håller en annan diet. Då vill andra genast prata om sina egna erfarenheter samt diskutera dietens effekter.
Vissa på jobbet har tröttnat. De byter bord när jag kommer för de är less på att samtalet handlar om mig. Jag förstår dem.
Så hur går det då?
Jo. Jag råkade stoppa en bit paprika i munnen igår. Jag skulle skära upp den åt min son och plötsligt bet jag i den.
Den var söt. Den var krispig. Den var saftig. Det var så mycket vatten i den!
Det hade jag glömt.
Annars längtar jag efter köttbullar, korv, ost, fläskleg, lax, pommes frites, pizza, gryta … Jag vill äta god mat. Jag vill bli serverad fin mat. Jag är inte hungrig, men jag är sugen. Fruktansvärt sugen.

Vem är värd min välgörenhet?

Nu går det tyngre med allting. Det är svårt att orka äta tillräckligt med mat för att må bra.  Jag kan inte ta en macka på stan, jag kan inte köpa en banan på macken och jag kan inte fylla på med en drickyoghurt eller en cheeseburgare när det kniper. Allt måste ju lagas.

Så humöret sjunker.

Arbetet med att identifiera ett projekt dit pengarna ska gå haltar. Jag är ju väldigt oinsatt. Valet av projekt är delvis en pedagogisk fråga: Om jag kan förklara för mig själv och andra vad det går ut på och vikten av det så kommer insamlingen att gå lättare och bättre. Men har jag också andra motiv?
Det finns upp emot 100 000 människor i lägren i Tindouf i Algeriet. De tillhör Saharawi-folket. I dessa läger i öknen har de levt i snart 40 år sen de fördrevs från Västsahara av Marocco. Det finns alltså barn som fötts där. Det finns vuxna som fötts där. Det är som ett samhället. De har så klart ett system. De har egna myndigheter som har sin egen agenda och sina egna mål och prioriteringar.

Jag kan ingenting. Via Sahara Marathon fick jag tips om ett projekt, men från en annan kontakt fick jag ett annat besked och ett annat tips. Så jag har inte kommit mycket framåt.  En annan person jag mailade med skrev att jag skulle åka ner, annars var det inte så stor idé.

Det finns säkert en hel del språkförbistring här. Men just denna vecka känns det krångligt, politiserat, tungrott och lite, ja faktiskt, otacksamt.

Ja. Otacksamt. Det är med skam jag skriver det ordet. Jag förstår vad det implicerar. Det visar för mig själv att jag vill känna mig god. Att jag vill få tack. Och att jag vill kunna välja vem som är värd min välgörenhet. Min ”stora fina gåva” (som inte ens är stor och inte ens från mig.) Det är vad det ordet visar om mig och det är inte roligt att upptäcka dessa tankar.
Jag vill kunna känna att jag gjort något stort och bra. Inte hela jag, men det finns en liten del av mig som vill det.
Det är ynkligt och det har fått mig att fundera.

Detta kom jag fram till: Jag springer för att jag vill. Inte för någon annans skull. Projektet är mitt. Det är jag som måste ta varenda steg. Jag får hjälp och jag hoppas kunna hjälpa. Men det är jag som själv måste älska jobbet. Om jag lyckas hjälpa någon genom att samla in pengar så är det toppen. Men inget av de miljoner steg jag måste ta kan vara beroende av tacksamhet från dem. Jag måste hitta en inre motivation.

Sen måste jag skaffa mer information om förhållandena i lägren. Inte bara om den politiska situationen, afrikanska rådet, EU, Oxfam, matransoner och sånt. Jag måste få ansikten och röster på folk. Jag måste få historier. Det är så jag blir engagerad och det är så andra blir engagerade. För engagemanget behövs.

Men just nu går det som sagt trögt. Fast så är det med ultralopp. Ibland är man låg på energi och farten och lusten minskar. Men sen kommer man tillbaka. Jag brukar tänka att jag trampar ner tröttheten i marken. Det är väl det jag måste göra nu. Och koka ris och linser.

Vad vågen verkligen väger

Varning: Detta inlägg innehåller meningar som kan uppfattas som extremt självupptagna.

Idag visade vågen mellan 82,3 och 83,5 beroende på vilken kvadratcentimeter av badrumsgolvet som den stod på. Jo, det spelar roll. Det spelar väldigt stor roll.

Mitt badrumsgolv är inte helt plant. Det har kakel och huset är 120 år gammalt. Var vågen står kan innebära ett kilos skillnad.
Nisse har samma problem. Han är tekniker och praktiskt lagd som han är föreslog han att jag skulle tejpa på golvet för att veta exakt var vågen ska stå. Själv hade jag funderat på att spraymåla runt vågen på badrumsgolvet.
– Epoxylimma fast vågen, föreslog Nisse.
Jag blev eld å lågor över idén. Jag har precis bytt batteri och det lär räcka i över ett år. Sen kom jag på att han kanske skämtade. Det sa han att han gjorde. Men idén har slagit rot.
– Du lär äntligen få exakta mätningar, sa Nisse.
Jag ska prova tejp. Eller tuschpenna.
Min första tanke var, som alltid, att köpa en ny våg. Men den måste också stå rakt. Ska jag gjuta en platta? Eller ett fäste? Eller lägga in en tjock glasskiva på gummifötter under vågen? Det kan bli väldigt snuskigt efter ett tag.
Hur gör andra med detta problem? Jag gissar att det finns historier att lyssna till här. Och erfarenheter.
För det är inte bara jag som just nu tittar på vågen, räknar hekton och tänker på sommaren. Eller hjärtinfarkten. Några har kanske gett upp nyårslöftet men många kämpar väl på. Och för oss är varje decimal i siffran mellan tårna viktig. Så är det bara.

Ska jag börja med kompletterande mätningar? Midja-stusskvot? Midja bara? Det är ju så lätt att fuska med den. Och så förnedrande när ens fru ska ta en liten promenad runt en med måttbandet… Eller fettprocent, jag tror det ligger en gammal mätare nånstans i huset? Ska jag köpa en våg med inbyggd fettmätning?

Eller ska jag bara slappna av?
Ha, ha, ha.
Ja, säkert.

Världen är en konstig jävla plats

 

Ju längre dagen led desto sämre mådde jag. Det var en sån där dag då allt du kan göra är att sova. Inte för att du är trött men för att när du sover gör du i alla fall inget dåligt eller misslyckat. Det var en sån dag.
Upptäckte att jag återvände till en video på Washington Post om att göra nachos till Superbowl.
Så igår blev det nachos. Med avokado, tomat, oliver, picklad lök och ost. Och chips dessutom. Det var min middag. Egentligen allt jag åt på hela dagen, faktiskt, förutom lite ris.

Jag orkade inte äta den trista maten längre. Jag orkade inte lägga bönor i blöt. Jag orkade inte koka och äta färglös och smaklös mat. Så jag lät bli att äta och slutar det med nachos the next generation. Dessutom drack jag äppelmust. Och i den hade jag lite vodka. Så alla mina ambitioner föll igår.

Det kändes som att jag svikit både mig själv, min handfull bloggläsare och alla människor på jorden som inte har möjlighet att när som helst ta en färsk avokado. Men min kompis Niklas (även känd som Nisse ”slowstep”, pga att han för närvarande inte vinner vår stegtävling) kom med kloka ord.
”Att du inte klarade dieten idag förtydligar ju bara hur svårt det är att klara det. Även om det såklart är skillnad om man inte har något val.” sa han.
Och så är det ju. Jag provar att leva under dessa rudimentära men konstruerade förutsättningar. Att jag misslyckades igår betyder inte att allt är förstört. Det belyser bara att det är svårt och tråkigt. Det är, som Niklas säger, skillnad om man inte har något val, men det är nog inte enklare och knappast roligare.
Jag ska vara tacksam över att jag har möjlighet att äta vad jag vill. I dag och i morgon kan jag fortsätta.

Lärdom: Det är inte hungern som är problemet. Jag har mat. Problemet är enformigheten, tristessen och bristen på smak.

För mig.

För västsaharierna i flyktinglägren i Tindouf är det annorlunda. De senaste rapporterna säger att förråden håller på att tömmas, och de fylls inte på. Andra kriser anses mer akuta. Andra människor på flykt och i svält behöver mat.
Prioriteringar.
Världen är en konstig jävla plats.
Ransonen har därför skurits ner nu. Från 17 kg torrvaror per månad till 7 kg per meson och månad.
Min ranson är beräknad på 17 kg. Det låter mycket. Det är det inte. Och 7 kg är inte ens hälften.
Jag kommer att återkomma i ämnet.
Men det tänkte jag också på när jag slafsade i mig nachos igår.
Världen är en konstig jävla plats.