Fylld av altruistiska känslor – inte

Tredje dagen av matkorgsdieten (som jag valt att kalla den) inleddes just med frukost på en skivad och stekt bulle.
Mitt fokus är helt inriktat på mat och nästan inte alls på flyktingar som tvingas överleva på denna mat.
Av de sexton bullar jag bakade på tio dagars mjölranson har jag räknat ut att jag kan äta 1 1/2 per dag. Igår åt jag två, så idag har jag en. Redan igår kväll började jag planera hur jag skulle steka den till frukost. Så för en stund sen skivade jag upp den. Rutinerad som jag är skar jag tunt. Allt för att få fler skivor och mer stekyta. Mer olja. Mer smak.

   

Annars har dag 1 och 2 avlöpt ganska väl. Jag vägde in på 83,7 kg vilket är minus 4 kg i år. Det ska bli intressant att se vad matkorgsdieten gör med vikten. Matkorgen innehåller 2100 kcal/dag vilket motsvarar behovet för en 70 kg person vilket borde leda till en viss viktminskning för min del. I teorin.

Undrar du vad den bruna klutten på tallriken är? Jo, det är ett slags hummus på vita bönor. Jag unnade mig en vitlöksklyfta för lite smak. Den är riktigt god.

Som sagt är jag helt fokuserad på min egen mat. Att äta som en flykting har ännu inte fått mig att tänka på hur det är att tvingas leva på detta vis. Jag tänker bara på mig själv, på hur jazzigt det blir i magen, och på hur tråkig maten är. På hur hungrig jag är.
Igår satt jag och glodde på kollegornas spagetti med köttfärssås, deras färska tomater, deras krispiga ruccolasallad och saftiga mjuka ostfrallor, och gav dem blickar som skulle berätta att de var i-länder, att de kastade mat, att de inte uppskattade sina privilegier o.s.v.
”Försöker du guilt-trippa oss nu?” frågade kuratorn.
”Japp, sa jag.”
Extremt barnsligt. Men, tänker jag, nu gör jag detta. Det är eller kan bli en altruistisk handling. Kanske måste jag då inte gå omkring och tänka altruistiska tankar hela tiden? Kanske kommer ett annat slags förståelse att ta plats med tiden. Det är i alla fall vad jag hoppas på.

Att leva på World food program

Till flyktinglägren i Algeriet där människorna från Västsahara lever, levererar Word Food Program mat. De har något som kallas WFP food basket. Den levereras till människor som inte anses ha någon egen möjlighet att skaffa mat. De som har fullt hjälpbehov.

Den innehåller 2100 kcal. per dag, fördelade på ris, mjöl, bönor eller linser, socker, salt och vegetabilisk olja berikad med lite viktiga näringsämnen.

Därför har jag valt att börja leva på WFP:s food basket. Jag började i morse.

Jag har aldrig varit så förtjust i tanken att samla in pengar genom sin träning. Nu tänkte jag själv göra det. Men det känns en smula förmätet. Att bli frisk och tänka på sig själv och sin kropp och träna och liksom ta andra människors olycka som ursäkt. Jag jobbar på det.
Matkorgen är ett sätt att göra det lite mer på riktigt.
Min fru, som är dietist, har räknat ut att för att få i mig protein, kolhydrater och fett enligt WFP:s matkorg och så att jag mår hyfsat får jag var dag äta detta:

Jag tänker göra detta under tre veckor, till att börja med. (Sen blir det sportlov och då kanske det blir orimligt krångligt för familjen.) Sen får vi se.
J
ag kommer att blogga ofta under dessa veckor. Om vad jag äter och hur det känns. Och om hur det är för dem som inte har möjlighet att välja.
Än så länge har jag ätit hälften av min risranson till frukost.  Jag unnade mig lite örter från trädgården och en sked av oljan. Så här läckert blev det:

Tjock i ett fattigt land

En annan, viktig, anledning att gå ner i vikt är jag inte vill komma tjock till ett flyktingläger.

Jag har kommit som en rik, tjock europé till Kap Verde. Jag har kommit som en rik, tjock europé till Ecuador och Tanzania. Jag kommer att komma som en rik europé till flyktinglägret om ett år. Så blir det. För dem är jag rik och europé hur jag än gör. Det är jag tacksam över att jag är.  Men jag kan åtminstone undvika att vara en som äter mer än vad som är bra för mig.

I ett fattigt land är folk kämpar folk för att få maten att räcka till. I Sverige kastar vi mat som för att vi inte känner lust till den för tillfället. Och vi äter för att njuta och visa vilka vi är, och för att trösta oss själva när våra liv känns tomma för att vi har allt.

Åtminstone det vill jag försöka undvika: Att komma tjock till ett fattigt land och samtidigt tycka synd om mig själv för att jag inte kan låta bli att glufsa i mig för mycket av mitt överflöd.

Obs.Jag vet att många människor har väldigt svårt att gå ner i vikt. Jag dömer inte dem. Jag är en av dem. Inte heller anser jag att det är moraliskt fel att äta och njuta av mat och livet eller att ha en stor kropp. Tvärtom. Jag tycker bara inte att det är skönt för mig. Jag får ont i kroppen när jag springer om jag väger för mycket, och jag orkar inte göra sånt som jag vill göra. Dessutom äter jag inte längre för att det är gott, utan för att få tröst. Jag njuter inte av mat och dryck. Jag tar det för att inte må dåligt. Och det är inte så jag vill ha det.

Återfall och fortsatt nedgång

En tur till Stockholm för lite jobb rubbade mina cirklar. Det åts skräpmat och oregelbundet och stundtals ohämmat. Dessutom drack jag två öl. De första i år. Det var gott.

Träning blev det inte heller. Bara jobb och kringflackande och igår åt jag pizza. Trots det tickade vågen inte längre än till 84,8 idag. En fortsatt nedgång med 0,6 kg.

Jag vet att det är egocentriskt och narcissistiskt på Donald Trump-nivå att skriva om sin mage i en blogg. Speciellt sjukt blir det när bloggens yttersta syfte är att hjälpa flyktingar, men sånt är livet: Det stora och det lilla, det vackra och det ynkliga sker sida vid sida. Man gör saker av olika orsaker samtidigt. Jag vill må bra och träna. Jag vill hjälpa andra människor. Om jag kommer i form så kan jag göra det bättre, så om det krävs att jag är extrovert och hänger ut kaggen på internet så får det bli så. Patetiskt, men än sen?

 

Utan hem

Nu kommer en siffra som inte går att begripa:

Över 60 miljoner människor i världen är idag på flykt. De har känt sig tvingade att lämna sina hem på grund av krig eller förföljelser.  Över 60 000 000 människor. Läs mer här.

Det går inte att ta in den siffran. För mig betyder den ingenting. Den kunde lika gärna vara hundra miljoner eller trettio. Hur kan jag göra något för alla dem?

Jag måste försöka bryta ner den till något jag kan hantera.

Jag har skänkt pengar till organisationer. UNHCR, Röda Korset, insamlingar på TV. Men det känns ändå ogripbart. Och samtidigt känns det enkelt.
– 60 miljoner. Om politikerna i världen lyckas halvera den summan …
Så kan man tänka. För den känns inte i kroppen. Den är som monopolpengar.

Jag har tänkt att jag ska försöka få den siffran att bli tydlig och att kännas i kroppen. Men jag ska inte samla in pengar till alla 60 miljoner. Jag ska koncentrera mig på några av dem.

Vikten av vikten

Om det är en sak jag avskyr så är det att avsky att se mig själv i spegeln. Jag avskyr också mig själv för att jag har den synen på mig själv.

Jag har inte gått mycket i terapi, men en gång när jag gjorde det så frågade terapeuten om jag ansåg att mitt människovärde satt i underhudsfettet.

– Ja, sa jag. Så är det nog.
– Så när du ser en person på stan som är tjock så tänker du att hon är mindre värd?
– Absolut inte, säger jag. Alla människor har sitt. Min värdering gäller bara mig själv.
– Hur låter det egentligen? sa terapeuten.

Smart jävel, tänkte jag. För det låter ju inte klokt. Men det är så: Jag bryr mig inte om hur andra ser ut. Jag dömer inte dig efter samma mått som jag dömer mig själv. Det är väl så det funkar att vara jag, antar jag. Jag är en ologisk och inkonsekvent människa med förmåga att höja mig själv till skyarna ibland men med en stark tendens att trampa ner mig själv i smutsen.

I alla fall. Jo, jag vill gå ner i vikt för att bli snygg i badbyxor. Men det har jag aldrig lyckats med. Min fåfänga är inte tillräckligt för att motivera mig. Enda gångerna jag lyckats förändra livet och nå en slankare kropp är när jag inte orkat vara tjock längre. När det är jobbigt att knuta skorna, när tröjan blir fläckig eftersom matrester och spill hamnar på hyllan som vuxit ut under brösten, när jeansen inte passar längre och skjortorna buktar och det gör ont i knän och fotleder när jag tränar.

Den här gången är det samma sak. Estetiskt är jag sedan länge bortom mitt eget uppenbarligen sjuka ideal. Men jag kände i höstas att jag faktiskt struntar i hur jag ser ut. Det spelar ingen roll. Jag duger, fan i mig. Men jag vill vara stark. Jag vill orka. Jag vill inte få diabetes och hjärtattack.

Icke desto mindre avskyr jag mig då och då själv när jag ser mig själv i spegeln. Och jag avskyr att jag avskyr mig själv. Men det kommer knappast vågen siffror att ändra på. Det är nog nåt jag får lära mig leva med.

Invägning

Två veckor in på året ställde jag mig i morse på vågen igen. Den visade 85,8. En nedgång på 2,1 kilo sen den 2 januari. Inte dåligt skulle jag vilja säga.

En del av framgången beror så klart på att jag börjar från rätt hög nivå. Typ Leif GW. Han tänker gå ner 50 kilo i år. Hans metod – att frossa och supa ett halvår och sedan vara vit och äta och träna från nyår till midsommar – är lockande och skulle passa mitt kynne ganska bra. Men resultatet, att förvandlas till GW är inte lika lockande. Han är förvisso en stor idol men inte som ultralöpare.

Det första målet är att komma ner under 85. Sen ska jag ner under 80. Lyckas jag med det är mycket vunnet för löpningen. Målet är att nå sub 80 den första april. Det slutgiltiga målet är att nå BMI <25. Det betyder i mitt fall en vikt på sub 73 kilogram. Så lite har jag inte vägt sen min son Sam var bäbis. Han fyllde sexton för en månad sen.

Men det behöver inte ske snart.
Om jag ligger på 75-78 när jag börjar min långa löptur genom Sverige lär resten ordna sig under de 4-6 veckor då jag kommer att springa  3-5 mil dagligen.

Steg

Har en pågående stegtävling med en man som heter Nisse. Jag leder överlägset.

Målet jag har är att ta 15 000 steg var dag. Än så länge i år ligger jag på cirka 12 500 i snitt. Det är trots allt inte så illa. Ett och annat längre löppass piggar upp staplarna i min stegräknar-app.

Minns när jag sprang Ultravasan första gången. Den är 9 mil. Stegräknaren drog iväg upp mot 100 000 steg.

Jag vet förstås att ingen på stegräknar-appen eller fintessarmbandsföretaget sitter och tittar på användarnas resultat. Så klart inte.
Men.
Men. Ändå.
Jag tycker om att tänka att det finns killar och tjejer på det där företaget som älskar steg och motion och träning och som följer användarnas prestationer. Som följer vissa personer. Som kanske slår vad om vem som ska gå längst. Och jag tycker om att tänka att de ser min stapel på Ultravasan och tänker att något blivit fel. Men så slår de i sina tabeller och datorer och ser att jo, visst fan, han har sprungit 90 k idag. Och så high five-ar de på kontoret och gör mig till dagens stegperson.
Men så är det så klart inte.

Alibitåhävningar

Vissa dagar.

Vissa dagar åker du till gymet bara för att ha varit där.

”Du blir inte frälst för att du sovit i en kyrkbänk i hela ditt liv” sa folk där jag växte upp. Det är en teologisk fråga som vi kan lämna. Men en sak är säker, du blir inte vältränad av att vara i ett gym. Du måste träna.

Igår kom jag till gymet efter jobbet: tanken var att simma eller springa i den lilla poolen för att ge lite lagom belastning för min musaxel och mina hälsenor. Bytte om till badbyxor och en t-shirt. Gjorde 50 excentriska tåhävningar med en skivstång på axlarna. Sen gick jag till poolen. Hoppade i. Frös. Försökte simma. Fick ont. Försökte springa. Frös. Gick upp, duschade och åkte hem och åt som om jag hade kört ett långpass.

Måndagar kräver bättre planering.

 

Programmet

Lyssnar på I aint got no home

Kanske en perfekt sång, som Rosanne Cash säger i slutet av framförandet.

Meningen med den här bloggen är att jag ska utforska detta med att sakna ett hem.

Min metod för att göra detta ska jag springa och skriva. Det är den enda metod jag kan. Men för att orka springa måste jag minska vikten med minst tio kilo och för att orka skriva måste jag minska drickandet med minst lika mycket. Återhämtningen efter Kattmannen har varit rätt kostsam.

Och så måste jag träna.

Årets tema är rutiner. Därför har jag gjort ett träningsprogram för de kommande två månaderna. Sen får jag utvärdera. Programmet innehåller lugn löpning/jogg, styrketräning/rehab och promenader. Jag ska träna varje dag. Än så länge har jag hållit det. Hela fyra dagar. Idag ska jag till exempel springa sju kilometer två gånger. En gång på förmiddagen och en i kväll.

Längre fram kommer jag att lägga in långpassen och alla de grejerna.