En död snok

Hittade den här i en hög med tidningar. Det är tidningen Västsahara från tidigare i höstas. Jag läser ju väldigt sällan intervjuer med och reportage om mig själv. Men första meningen här är ju väldigt rolig.

img_6329-1

Annonser

Frisörer i världen

Här kan du se en film från flyktinglägret Smara. Det är dit jag ska åka och det är där som skolan ligger.
http://urplay.se/program/200272-frisorer-i-varlden-flyktinglagret-smara
Jag borde egentligen inte rekommendera den, eftersom jag inte har sett hela, men av det jag sett är det en ärlig film. Titeln är Frisörer i världen.

IMG_6253

Själv har jag nu 29,7 mil kvar till 400. Dessa ska klaras av på 27 dagar vilket betyder 11 km/ dag.

Det är görbart, men det innebär fyra åttamilsveckor, inklusive dagens 14 km. Det är, som sagt, görbart, men det går inte av sig självt. Men så länge stranden ser ut så här så kan det gå.

 

400 mil

Min första föreläsning lockade sex åhörare till Svalornas second hand i Lund. Det var väldigt lagom. Vi hade det mysigt och alla i publiken lyssnade intresserat och var glada efteråt. Rent av inspirerade.
En av besökarna har själv varit i flyktinglägren i Tindouf och hade mycket att berätta om det. Det gjorde att jag blev än mer taggad för resan som jag ska göra i februari. Förutom att springa loppet, ska jag besöka skolan och prata med lärare och elever för att få reda på vad som händer med era pengar och få med mig intressanta historier som jag kan berätta här på bloggen.

img_5153

Medieintresset var en sak som vi pratade mycket om på Svalorna i Lund.

För mig var det skönt att ha en mindre publik. Jag slapp vara så nervös och kunde prata på. Jag kände att jag hade något att berätta och det gav mig inspiration att fortsätta skriva om resan. Så det ska jag göra nu. Skriva och springa.

En av kvinnorna på Svalorna sa att om jag redan sprungit 365 mil i år så kan jag väl lika gärna springa 400? Jag sa att det går inte. Men när jag var ute och sprang idag så började jag fundera. Nu har jag sprungit 369 mil och det vore väl själva den om jag inte skulle kunna springa 31 mil till innan 2017 är över?

Samtidigt har jag kvar målet att hitta hem i kroppen. Jag har några kilon kvar att gå ner och skulle vilja ta in några hål på bältet. Jag vill inte komma till flyktinglägren i februari och känna mig otymplig. Det är lika mycket fåfänga och hälsa och dåligt samvete som ligger bakom. Jag vill se bra ut, jag vill må bra och jag vill inte känna mig som en tjock vit, rik europé.

Så, nu blir det till att jobba.
Mål 1: springa 31 mil före 31/12 och nå 400 mil 2017.
Mål 2: gå ner till 75 kilo, senast 26/2 2018 – då resan går till flyktinglägren i Tindouf.
Mål 3: vit december – ja, det är dags nu igen. (Det kommer dessutom att underlätta mål 1 & 2.)

När telefonen ringde

Under själva löpningen skrev jag aldrig hur det riktigt gick till. Det var när jag var i Alingsås som det faktiskt vände.
Sitter och skriver på min föreläsning och minns min löpning och får många fina minnen. Ett av dem kan jag dela med mig nu. Det förtjänar att berättas.

Jag hade kommit till Alingsås och fått nåt slags sammanbrott. Mina kompisar var glada och jag hade ont och allt blev knas. Det redde ut sig men jag var rätt låg den dagen. Mitt lår gjorde ont och hindrade mig från att springa.

Då ringde telefonen. Det var en person jag känner som berättade att den i sin tur fått ett samtal från nån som bestämt sig för att dubbla insamlingen. Att den personen fanns visste ju du som läst bloggen, men att det var där och då som jag fick beskedet har jag inte skrivit.

Jag blev tvungen att gå och sätta mig på ett ställe på stan och fundera. Jag ringde Julia på Emmaus och vi pratade om hur vi skulle göra. Vi kom fram till att det var fantastiskt, men att vi skulle vänta lite med att säga det. Dels för att vi ville kolla upp om personen verkade trovärdig. Dels för att vi ville fundera på hur det skulle uppfattas och hur det skulle presenteras. Men också om personen, som ville vara anonym, tyckte det var okej att vi berättade det. Därför väntade vi några dagar innan jag valde att berätta det i radion.

För mig, som hade haft en jobbig tid och en extra jobbig dag, var det speciellt att få beskedet just då. När det kanske var som mörkast. Det gav ett nytt perspektiv på det jag höll på med. Det kändes overkligt. Världen skakade till.
– Hjälp, tänkte jag. Vad händer med mitt lilla löpprojekt? Är folk inte riktigt kloka? Eller är det just det de är?

Det var en häftig dag. Jag är glad att jag fick vara med om det.

Hjälpa mig med frågor

Nästa vecka, 30 november, ska jag prata på Svalorna Lund. De skulle ha en Västsaharakväll och jag vet inte mycket om det men till slut kunde jag inte säga nej.
– Jag kommer prata om löpningen. Inte om Västsahara, sa jag.

Det ska bli spännande. Förhoppningsvis också roligt. Senast jag hade nåt liknande var när jag skulle prata för Rotary i Trelleborg om en bok jag skrivit. Ersättningen skulle vara middag men eftersom restaurangen hade sommarstängt fick jag en bredd smörgås. Ost och skinka och sallad på vitt formbröd. Efteråt kände jag att jag fått för mycket betalt. Det jag sa var inte värt en smörgås. Möjligen en ostfralla från gårdagen. Så min erfarenhet av föredrag är inte jättegod.

Jag tar gärna emot hjälp i förberedelserna. Hjälp från dig. Vad skulle du vilja höra mig prata om? Vilka frågor skulle du vilja ställa? Vad är mindre intressant?
Löpning, förberedelser, skador, möten, trötthet, tankar, insamling … ? Jag tar tacksamt emot alla frågor. Det skulle hjälpa mycket. Ställ dem som kommentarer på bloggen eller på facebook eller skicka dem via messenger. Tack.

Ultraintervaller

– Det är tre kilometer till tåget och tre kilometer hem. Och nån kilometer i Skurup också, så det blir mer än sju kilometer om dagen, sa Fredrik när han berättade om sin väg till jobbet. Han har flyttat nyligen.
– Det är ju perfekt, sa jag. Då får du mer än fyra mil i veckan utan att ens träna!

I helgen sprang jag och min fru Ultraintervaller. Fredrik kom med bullar och hängde med på en intervall och det var då som konversationen ovan utspelade sig.
Ultraintervaller är som vanlig intervallträning, ett antal intensiva pass med vila mellan, fast längre. Åtta pass på vardera tio km, under ett dygn. Start kl 00.00 på lördag morgon. Sen ett pass var tredje timme: 03.00, 06.00, 09.00 etc fram till sista start kl 21.00 på lördag kväll. Ett helt dygn av springa, äta och vila, springa äta vila. Konstigt, men underbart.

Faktum är att det inte är så jobbigt som det verkar. Visst, det krävs att man är en van löpare, men ultraintervaller är att sätt att visa för sig själv att man kan mer än man tror. Ett sätt att flytta sina gränser.

Du kanske inte är redo för åtta mil, men du kanske kan göra en egen variant? Om det längsta du sprungit är, låt säga, nio kilometer så kanske du testa att springa 3×5 en dag, med två timmars vila mellan passen. Det gör inget om det går långsamt heller, det viktiga är att du hittar ett sätt att komma förbi den mentala spärren mot att springa längre än du någonsin gjort. Att öka från nio till femton är ju ett ganska stort steg, men att springa fem km är kanske överkomligt tre gånger? Eller vilka sträckor du nu jobbar med. Poängen är att du kan öka din sträcka genom att minska den och upprepa. Du måste inte stånga pannan blodig genom att rusa mot milen eller halvmaran eller vilken annan påhittad siffra du satt upp som mål eller gräns i ditt huvud. Det finns andra sätt att öka.

Obs. Jag är ingen utbildad tränare. Ingen doktor heller. Du måste lyssna på din kropp och sluta om du får ont på ett dåligt vis, i knä eller höft eller liknande. Mina råd handlar om hur man kommer förbi mentala spärrar, hur man kan lura sig själv till att göra mer än man trodde var möjligt genom att se på uppgiften på ett annat sätt och bryta ner den till delar som går att hantera. Som Fredrik: han kan springa fyra mil i veckan av bara farten. Fyra mil per vecka är verkligen inte lite. Speciellt inte utan att behöva göra ett enda träningspass.

Bänkkyrkogård

Oj oj oj. Det har inte varit enkelt att landa i verkligheten efter min löpning. Jag önskar att jag hade haft ett arbete att gå till så att jag fått lite nya rutiner, men det har jag inte och hade jag haft det hade jag säkert önskat att jag inte haft det.

I förra veckan var jag i Stockholm och hälsade på hos Emmaus. Då planerade vi också resan till flyktinglägren. Det blir avresa i slutet av februari. Vi bor hos en eller ett par familjer i lägren och ska besöka olika organisationer och träffa folk. Jag ska givetvis också besöka skolan och prata med elever och personal och följa upp hur det går med era insamlade medel.

Juan från Emmaus var i lägren tidigare i höstas, pratade med rektorn och tog några bilder från skolan. Här är rektorn Ahmed Yahia Mohamed och ett gäng elever.
Rektor Ahmed Yahia Mohamed

Här är datasalen. Ja, alltså, de hoppas kunna göra en sån av denna bänkkyrkogård, så småningom, med hjälp av insamlingen…Abda Mohamed 1

Det ska bli intressant att komma dit och se vad som händer och att kunna berätta vad insamlingen resulterat i rent konkret.

Annars håller jag på att försöka skriva om löpningen. Det är svårt. Såklart. Det känns fortfarande lite overkligt. Lite som i ett töcken. Jag gissar att det beror på att jag var berusad varje dag under resan. Inte på alkohol, men på endorfiner. Men när jag rotar i minnena så finns de där, och de är väldigt tydliga och starka.

För övrigt är jag igång med löpningen igen. Jag ligger på 6-7 mil per vecka nu och det känns bra, även om denna vecka blir längre. I helgen är det nämligen ultraintervaller. Så då kommer det bli 8 mil under ett dygn. Det ska bli spännande. Läs mer här.

Hej alla vanliga

Två veckor senare är ballongerna nedtagna och smällda, löparkläderna är tvättade och endorfinerna har lämnat blodet. Benen är tillbaka i bra skick. Inget gör längre ont.
Jag är stilla på en plats. Sitter mycket i sängen och skriver och försöker jobba i trädgården. Hänger med hunden, vi går våra rundor och jag har genomfört några lätta träningspass och ett långpass. Och vilket långpass sen! Ren glädje att springa utan ryggsäck i två mil under 6 minut per kilometer. Efter 174 mil med packning visste jag knappt om det gick längre. Det gjorde det!

Tranor

Jag passerade dessa tranor i Hälsingland i början på augusti. I helgen passerade de min kåk på väg ut över havet ihop med hundratals polare.

Försöker äta mindre och bättre, eller bättre för min aktivitetsnivå, och har bestämt att det måste vara hej då alkohol en tid. Att gå från 46 kilometer om dagen till noll, med det endorfinpåslag som jag hade då till ingenting, är inte helt enkelt. Och finns det hemma så är det lätt att ersätta endorfiner med etanoler. Men det är svårt att dosera. Jag är kanske inte så bra på det där med lagom.
Men Hitta hem hade redan från början flera delar. En var att hitta hem i kroppen och där är jag inte framme än. Det blir man kanske aldrig, men jag vill fortfarande nå mina mål där. Plus att jag ska till Sahara och kuta i februari, hoppas jag. Det är den slutgiltiga delen av projektet och den kräver planering. Dels alla praktiska detaljer, dels research för vad jag vill göra i lägren, och så träning förstås.
Idag ska jag göra ett träningsschema för tiden fram till Sahara marathon. Om det är något jag lärt mig av mina många mil på vägarna så är det vikten av att ha ett mål för varje dag. Det är väldigt nyttigt för mig.
Synd bara att ingen applåderar om jag skriver att jag skrivit 6000 tecken, gått med hunden, tränat, kört lite röjsåg, städat skrivbordet, fixat ett nytt pass och kollat nya Bladerunner. Ingen skickar styrkeemojis och ingen sätter in pengar på insamlingen för det. Det är sånt alla gör. Jag är vanlig nu.
– Hej alla vanliga. Vad tråkigt vi har ibland!

Jag skriver mycket om resan. Har hittat en vinkel som jag gillar och som jag tror kommer att fungera. Det är fruktansvärt jobbigt. Att skriva, alltså. Det går ohyggligt långsamt. Jag är ovan och lite nervös. Ja, den gamla prestationsångesten lyckades jag inte springa ifrån. Texten fylls av slagg och jag tappar tråden, skriver fel och måste gå tillbaka. Men det är så det är att skriva. Och då och då är det också fruktansvärt roligt. Skillnaden mellan att skriva om min resa jämfört med att skriva fiktion är att jag inte behöver hitta på. Allt finns redan. Jag måste bara välja. Välja ut och välja bort. Likheten är att jag inte vet om det kommer att bli något i slutändan. Det tror jag att det kommer bli nu, men det är mycket mer komplicerat att producera en bok än att springa. Så många faktorer: förlag, marknader, andra människors smak och budgetar, åsikter och tajming och bransch och bla, bla, bla. Ibland känns det som att jag hellre skulle springa tillbaka till Bergeforsens IP i Timrå än att sätta mig på arslet och hamra på tangentbordet. Det vet jag att jag klarar.

209 595:-

Nu har det skett som vi hoppades skulle ske. Insamlingen har dubblerats. Det som förra veckan var otroliga 103 000:- har blivit rent ofattbara 209 595:- Detta tack vare dig, er, oss. Var liten krona har vi samlat in tillsammans. Tack!

Redan i våras satte några personer in 420:-  Första gången det kom in en slant var en kick.  Sen har insamlingen vuxit längs vägen och hela tiden har det varit en inspiration att springa vidare. Men inte främst en inspiration för själva löpningen, det behöver jag inte, men för att tro på själva idén. Att orka ta kontakt med en ny person om boende, att göra mig obehaget att vara lite påträngande och kanske i vägen. Att be folk om hjälp. Det är inte bara enkelt att be om saker.

Sista dagen sprang jag genom Vellinge. Deras styrande politiker hade just beslutat att införa ett förbud mot tiggeri. Vellinge är en av landets rikaste kommuner och de skryter om att friheten är större där och att skatten är lägre. De har länge vägrat att ta emot flyktingar och när staten ändå skapade ett hem för ensamkommande flyktingbarn där för några år sedan blev det ramaskri hos Moderaterna i kommunen. Det slutade med demonstrationer på torget med högerextrema grupper som var mot flyktingar och antifascister som protesterade mot protesterna. Granne med Vellinge ligger Trelleborg och Malmö. Två kommuner med en helt annan ekonomi och en helt annan syn bland de styrande politikerna, på hur man behandlar utsatta människor. Det är bilden av Vellinge. Jag visste faktiskt inte om jag ville ta den vägen hem. Funderade på det ganska länge. För vad är det jag gjort? Jag har levt som en luffare för att tigga pengar till barn i ett fattigt land. Precis det som Vellinges burgna politiker just bestämt att förbjuda folk att göra på deras gator. Ett tag övervägde jag att sätta mig utanför Ica med min hittahem-keps på marken.
Sen släppte jag det.
Världen är inte uppdelad i svinrika och medelinkomsttagare, inte i Vellingebor och andra. Jag är inte ute för att peka finger, hela min resa har jag mött kärlek och generositet från människor. Alla jag träffat har varit hjälpsamma och stöttat det jag försökt göra. Det är vad jag vill peka på. Och vad vet jag? Kanske är det Vellingebor som skänkt pengar till min insamling? Kanske är den som just dubblade insamlingen en av dem jag möter i Vellinge?

Så jag sprang genom Vellinge. Jag stannade och åt en bulle på torget. Det var en fantastisk födelsedag.

Långa pass

En vecka sen jag kom hem nu och jag börjar få ordning på tillvaron. De första dagarna kändes det som att jag vaknat ur en dröm. Nu börjar jag känna att jag faktiskt gjort det. Jag har försökt springa lite men benen känns fortfarande ganska hamrade. Jag har simmat och sovit istället.

Jag har försökt att sammanfatta resan på olika sätt men det är inte lätt att sitta och skriva, rastlösheten är påtaglig, men jag vill ta tag i några av de tankar som återkom under vägen. Hur jag gjorde för att koncentrera mig på rätt saker, hur jag hittade pölar av styrka på grusvägarna i Hälsingeskogarna och kraftstationer längs dikesrenerna. Men också hur de negativa tankarna bildade ett mönster och hur jag hanterade dem. Kanske kan jag använda den metoden i vardagen för tankarna kommer ju även nu, men det var först när jag rensade bort allt runt omkring som jag kunde se dem för vad de är.

Likaså vill jag skriva om alla människor som hjälpte mig. Om allt stöd jag fått och all uppmuntran och vad det inneburit. Och om skadeförebyggande och mat och allting. Vill komma ihåg saker och såklart också berätta i text, eftersom det är det jag gör.
Det innebär några långa pass vid datorn. Förr var det inga problem för mig att göra fem, sex timmar vid tangentbordet men nuförtiden är det svårare. Jag somnar. Efter nån timme blir jag så trött att ögonen faller ihop. Jag fattar inte hur människor som har kontorsarbete orkar hålla sig vakna.

Har börjat arbeta på en uppfinning för löpare. Tänkte mycket på den när jag sprang. Hoppas få en prototyp klar i veckan för test.