Hej alla vanliga

Två veckor senare är ballongerna nedtagna och smällda, löparkläderna är tvättade och endorfinerna har lämnat blodet. Benen är tillbaka i bra skick. Inget gör längre ont.
Jag är stilla på en plats. Sitter mycket i sängen och skriver och försöker jobba i trädgården. Hänger med hunden, vi går våra rundor och jag har genomfört några lätta träningspass och ett långpass. Och vilket långpass sen! Ren glädje att springa utan ryggsäck i två mil under 6 minut per kilometer. Efter 174 mil med packning visste jag knappt om det gick längre. Det gjorde det!

Tranor

Jag passerade dessa tranor i Hälsingland i början på augusti. I helgen passerade de min kåk på väg ut över havet ihop med hundratals polare.

Försöker äta mindre och bättre, eller bättre för min aktivitetsnivå, och har bestämt att det måste vara hej då alkohol en tid. Att gå från 46 kilometer om dagen till noll, med det endorfinpåslag som jag hade då till ingenting, är inte helt enkelt. Och finns det hemma så är det lätt att ersätta endorfiner med etanoler. Men det är svårt att dosera. Jag är kanske inte så bra på det där med lagom.
Men Hitta hem hade redan från början flera delar. En var att hitta hem i kroppen och där är jag inte framme än. Det blir man kanske aldrig, men jag vill fortfarande nå mina mål där. Plus att jag ska till Sahara och kuta i februari, hoppas jag. Det är den slutgiltiga delen av projektet och den kräver planering. Dels alla praktiska detaljer, dels research för vad jag vill göra i lägren, och så träning förstås.
Idag ska jag göra ett träningsschema för tiden fram till Sahara marathon. Om det är något jag lärt mig av mina många mil på vägarna så är det vikten av att ha ett mål för varje dag. Det är väldigt nyttigt för mig.
Synd bara att ingen applåderar om jag skriver att jag skrivit 6000 tecken, gått med hunden, tränat, kört lite röjsåg, städat skrivbordet, fixat ett nytt pass och kollat nya Bladerunner. Ingen skickar styrkeemojis och ingen sätter in pengar på insamlingen för det. Det är sånt alla gör. Jag är vanlig nu.
– Hej alla vanliga. Vad tråkigt vi har ibland!

Jag skriver mycket om resan. Har hittat en vinkel som jag gillar och som jag tror kommer att fungera. Det är fruktansvärt jobbigt. Att skriva, alltså. Det går ohyggligt långsamt. Jag är ovan och lite nervös. Ja, den gamla prestationsångesten lyckades jag inte springa ifrån. Texten fylls av slagg och jag tappar tråden, skriver fel och måste gå tillbaka. Men det är så det är att skriva. Och då och då är det också fruktansvärt roligt. Skillnaden mellan att skriva om min resa jämfört med att skriva fiktion är att jag inte behöver hitta på. Allt finns redan. Jag måste bara välja. Välja ut och välja bort. Likheten är att jag inte vet om det kommer att bli något i slutändan. Det tror jag att det kommer bli nu, men det är mycket mer komplicerat att producera en bok än att springa. Så många faktorer: förlag, marknader, andra människors smak och budgetar, åsikter och tajming och bransch och bla, bla, bla. Ibland känns det som att jag hellre skulle springa tillbaka till Bergeforsens IP i Timrå än att sätta mig på arslet och hamra på tangentbordet. Det vet jag att jag klarar.

Annonser

209 595:-

Nu har det skett som vi hoppades skulle ske. Insamlingen har dubblerats. Det som förra veckan var otroliga 103 000:- har blivit rent ofattbara 209 595:- Detta tack vare dig, er, oss. Var liten krona har vi samlat in tillsammans. Tack!

Redan i våras satte några personer in 420:-  Första gången det kom in en slant var en kick.  Sen har insamlingen vuxit längs vägen och hela tiden har det varit en inspiration att springa vidare. Men inte främst en inspiration för själva löpningen, det behöver jag inte, men för att tro på själva idén. Att orka ta kontakt med en ny person om boende, att göra mig obehaget att vara lite påträngande och kanske i vägen. Att be folk om hjälp. Det är inte bara enkelt att be om saker.

Sista dagen sprang jag genom Vellinge. Deras styrande politiker hade just beslutat att införa ett förbud mot tiggeri. Vellinge är en av landets rikaste kommuner och de skryter om att friheten är större där och att skatten är lägre. De har länge vägrat att ta emot flyktingar och när staten ändå skapade ett hem för ensamkommande flyktingbarn där för några år sedan blev det ramaskri hos Moderaterna i kommunen. Det slutade med demonstrationer på torget med högerextrema grupper som var mot flyktingar och antifascister som protesterade mot protesterna. Granne med Vellinge ligger Trelleborg och Malmö. Två kommuner med en helt annan ekonomi och en helt annan syn bland de styrande politikerna, på hur man behandlar utsatta människor. Det är bilden av Vellinge. Jag visste faktiskt inte om jag ville ta den vägen hem. Funderade på det ganska länge. För vad är det jag gjort? Jag har levt som en luffare för att tigga pengar till barn i ett fattigt land. Precis det som Vellinges burgna politiker just bestämt att förbjuda folk att göra på deras gator. Ett tag övervägde jag att sätta mig utanför Ica med min hittahem-keps på marken.
Sen släppte jag det.
Världen är inte uppdelad i svinrika och medelinkomsttagare, inte i Vellingebor och andra. Jag är inte ute för att peka finger, hela min resa har jag mött kärlek och generositet från människor. Alla jag träffat har varit hjälpsamma och stöttat det jag försökt göra. Det är vad jag vill peka på. Och vad vet jag? Kanske är det Vellingebor som skänkt pengar till min insamling? Kanske är den som just dubblade insamlingen en av dem jag möter i Vellinge?

Så jag sprang genom Vellinge. Jag stannade och åt en bulle på torget. Det var en fantastisk födelsedag.

Långa pass

En vecka sen jag kom hem nu och jag börjar få ordning på tillvaron. De första dagarna kändes det som att jag vaknat ur en dröm. Nu börjar jag känna att jag faktiskt gjort det. Jag har försökt springa lite men benen känns fortfarande ganska hamrade. Jag har simmat och sovit istället.

Jag har försökt att sammanfatta resan på olika sätt men det är inte lätt att sitta och skriva, rastlösheten är påtaglig, men jag vill ta tag i några av de tankar som återkom under vägen. Hur jag gjorde för att koncentrera mig på rätt saker, hur jag hittade pölar av styrka på grusvägarna i Hälsingeskogarna och kraftstationer längs dikesrenerna. Men också hur de negativa tankarna bildade ett mönster och hur jag hanterade dem. Kanske kan jag använda den metoden i vardagen för tankarna kommer ju även nu, men det var först när jag rensade bort allt runt omkring som jag kunde se dem för vad de är.

Likaså vill jag skriva om alla människor som hjälpte mig. Om allt stöd jag fått och all uppmuntran och vad det inneburit. Och om skadeförebyggande och mat och allting. Vill komma ihåg saker och såklart också berätta i text, eftersom det är det jag gör.
Det innebär några långa pass vid datorn. Förr var det inga problem för mig att göra fem, sex timmar vid tangentbordet men nuförtiden är det svårare. Jag somnar. Efter nån timme blir jag så trött att ögonen faller ihop. Jag fattar inte hur människor som har kontorsarbete orkar hålla sig vakna.

Har börjat arbeta på en uppfinning för löpare. Tänkte mycket på den när jag sprang. Hoppas få en prototyp klar i veckan för test.

I radion igen

Fredag kl 11.00 ska jag vara gäst i Sveriges Radio Sjuhärad P4. Då ska jag redovisa vad insamlingen kom upp i.

Just nu känns hela loppet som om det skett i en dröm. När jag tänker på det känns det precis som när jag tänker på en dröm. Skillnaden är att minnen av en dröm alltid försvinner. Dessa minnen finna kvar.

Jag vet inte vad jag ska tro om dessa känslor. Kanske är de ett resultat av tröttheten. För jag är tämligen säker på att allt faktiskt skett även utanför mitt huvud.

Ser fram emot att sätta mig vid tangentbordet och gå igenom vad som hänt de senaste veckorna och sortera alla tankar till rätt lådor.

Utstirrad i duschen

Den har känts de senaste veckorna. Jag stannar mitt i ord, gäspar oupphörligen, glömmer bort saker och pratar otydligt. Tröttheten. Bara när jag har sprungit har den inte känts. Nu springer jag inte och nu känns den.

Idag har jag gått med hunden igen och för övrigt bara sovit. Jag skulle helt enkelt kunna kopiera gårdagens inlägg. Hunden och katten och jag har legat i sängen medan pengarna trillat in.

Nu, i skrivande stund klockan 16.15, är insamlingen uppe 93 573:-

Jag kollar ju inte vilka som ger och inte men jag läser mail och gamla kompisar från barndomen som jag inte träffat på 30 år har hört av sig och berättat om sitt bidrag.  Att vi skulle närma oss 100 000:- är något jag aldrig kunnat föreställa mig.

Igår i badhuset i Trelleborg blev jag utstirrad av en man i duschen. Inte alltid helt igenom angenämt, men han kände igen mig utan kläder och ville gratulera. Han hade läst om mig i tidningen. Först i våras och då hade han tänkt att ”Det kommer han aldrig klara” och sen igår och tänkt ”Han klarade det!” och han var imponerad och glad att han haft fel. Jag höll med.

Idag har jag inte simmat. Orkar knappt laga mat. Jag gissar att det är i sin ordning. Har ju faktiskt varit i gång i 56 dagar. Även om jag inte jobbat som redigt folk, och inte kutat alla dagar, så har jag planerat boende, letat rutter, skrivit blogg, jagat badhus, simmat, svarat på intervjuer, träffat nya människor och sånt och faktiskt inte tagit ledigt från projektet en dag. När det nu släpper så blir det kanske så här. Jag försöker att gilla läget. Det är ju inte mycket annat att göra.

Tänker på hur jag hade ett mål för varje dag som jag sprang och hur det gav mig kraft och riktning. Nu har jag inte det. Och följaktligen varken kraft eller riktning. Men benen är ganska tacksamma i alla fall.

Insamlingen

Igår kom det in 13000:- till insamlingen. Idag ligger den på 85 000:-

Ni är fantastiska.

Fått meddelande från folk som satt in 1kr/km igår och även andra som satt in andra varianter eller inga varianter alls utan bara en vanlig summa. Gissar att det kommer några eftersläntarslantar idag också.

Hade svårt att fatta riktigt vad som skett igår.

Folk verkar ha följt med noga på resan, och med inlevelse, och många har hört av sig och sagt att de kommer sakna bloggen. Det kommer jag också att göra.

Lite fler siffror om löpningen: jag var ute i 56 dagar. Jag sprang 49 av dem. Utslaget på alla dagar sprang jag 31 km/dag. Räknar jag bara löpardagar blir det 35,5 km/dag.

Den sista veckan var min längsta. Då blev det 33 mil på 7 dagar. Längsta sträckan var den sista på 59 km. De sista kilometrarna var troligen också de snabbaste. Jag är nöjd med avslutningen på den här resan.

Jag sov 51 nätter i 46 olika hem och 5 nätter på camping/motell. Jag har precis swishat in mina återstående hundralappar för de sista övernattningarna.

Idag har jag gått 4 km med hunden. Benen tyckte om det. I övrigt har jag vilat och försökt sova. Funderar på att simma en sväng. Jag tror benen skulle gilla det ännu mer.

Hemma

Nu är jag hemma igen. Petter mötte vid radion och sen körde vi på. I Trelleborg kom Fredrik. I Smyge kom Ola. Det var en superdag. Vinden var emot oss men vi kallade den för medvind. Låret i andra benet värkte plötsligt så att jag ville gråta men jag tog en alvedon och skrattade åt det. Tidningarna ringde och fotografer hukade på gatorna. Alla ville ha mig.

I Gislöv tog jag ett bad. Det var iskallt och kylde mitt sargade lår.

Sen, med 5 km kvar kände jag att jag måste gå in i bubblan. Jag satte på musiken jag kört sen jag började och tryckte på. Linnexet brände hål i skinnet och hade jag tappat mitt blod då kunde jag sålt det för dyra pengar på plattan. Jag flög fram sista biten.

59 km sprang jag. Jag hade kunnat springa 50 till. Det var en sån dag.

Insamlingen var uppe i 78 000:- nyss. Och det utan den utlovade dubblingen. It’s crazy. Bra crazy.

Insamlingen fortsätter till fredag så att alla hinner få lön och räkna ut kilometrar och maraton och sånt.

1740 km har jag sprungit. Det motsvarar 41,2 maraton. Den sista ska jag räkna in i februari när jag springer mellan flyktinglägren.

Jag ska skriva mer imorgon. Just nu vill jag vara här och nu. Det är en bra plats.

Medvind

Vi sprang in mot Malmö. Där var turning torso, Kronprinsen, sydsvenskanhuset som inte är sydsvenskan längre. Solen stekte och aktiverade all linnex jag dragit på låren och musklerna brann. Gjorde dagens snabbaste kilometer mellan 38 och 40. Sånt känns bra.

Det var Peder och jag. Vi är båda från Borås, bor i Skåne och springer långt. Vi har aldrig pratat med varandra på tu man hand förr men efter dagen skulle jag säga att vi är vänner. Fyrtiosju kilometer kan göra så.

I Lomma kom min kollega Gabriella ikapp på cykel. Hon har själv börjat springa och sa att hon skulle swisha fem kronor per km hon sprungit under min tur.

Och med bara en liten bit kvar blev vi upphunna av Henrik som kände igen mig från jogg.se. När Peder sprang till tåget följde han mig vidare.

– Har du kunnat njuta under tiden? frågade han.

– Ja, sa jag. Varje dag är en njutning. Även om det varit mycket om skador i bloggen så har jag njutit. Även av att vara tröttkörd och ha ont. Det är njutning det också. Just nu njuter jag väldigt mycket. Jag är faktiskt stolt över mig själv.

Imorgon kl 7.30 ska jag prata i Sveriges Radio Malmöhus. Sen ska jag göra sista etappen hem. Jag ska njuta av den också.

Har sprungit 27 mil på sex dagar och det känns och det njuter jag av det med. Det verkar bli medvind.

Mantrat

Nu ångar det på mot Lilla Beddinge. Idag körde jag 55 km i rakt sydlig riktning.

Inledde lugnt från Skäret med väldigt stilla ambientmusik i lurarna. Sov inte så bra, trots de bästa av förutsättningar, och ville försöka vila på nåt sätt. Försökte försätta mig i en meditativ dvala medan jag sprang. Oklart hur jag lyckades men jag kom framåt. Stannade och vilade efter 7 och 14. Jag visste att det skulle bli en lång dag. Köpte fika i Viken och sökte sen upp Skåneleden längs kusten. Har sprungit där med Charlotta tidigare och det var skönt att hitta vägen utan problem och att få grus och andra mjuka underlag att springa på.

Fick en skön känsla på väg från Sofiero ner till Helsingborg. Den blev ännu bättre när Lars och Anette stannade med sin bil och frågade om det var jag som var han som de läst om i tidningen. Och det var det ju. Se hade sett mig från bilen på väg till sin egen träning och ville hälsa. Så himla roligt! Så vi pratade och tog bilder och de swishade. Glädje.

Var ändå rätt trött efter 30 och köpte red bull och proviva på Knutpunkten och tuggade på mot Råå med tunga ben. Där vilade jag vid 37 km, fyllde på vatten i hamnen och åt en bulle. Min farbror som följde min plupp på den här sidan trodde jag hade trillat i vattnet. Men nä, då hade nog telefonen slutat funka! Jag var torrskodd. Och inte bara det, jag var pigg igen. Tuffade på längs stranden och såg kilometrarna ticka på. Stannade vid Ålabodarna vid 44 km och åt en banan och sen sprang jag vidare. Jag upprepar mig nu men det blir lätt så när man bara springer och springer.

Använde mitt gamla löparmantra idag. Så trött på alla negativa tankar som attackerar mig. (Måste på allvar söka för det där.) Men genom att upprepa mantrat (kallar det så i brist på bättre ord, det är en mening på svenska som jag inte tänker dela) kunde jag stänga av den kanalen och koncentrera mig på löpningen.

Sen var jag i Landskrona.

Passerade Selma Lagerlöfstatyn och Citadellet och hittade mitt hem för natten. Det är faktiskt lite komiskt. Krister som erbjöd mig att bo här är inte hemma. Han springer Öresund runt. En tävling på 100 miles med fyra deltagare. Jag mötte honom norr om Landskrona och hälsade på honom. Vi har aldrig setts tidigare. Men jag har umgåtts med hans familj ikväll. Så trots att han är borta finns det ändå en stel gubbe som haltar nerför trappan och luktar svett i huset.

I morgon ska jag till Malmö. Jag siktar på att springa hem på måndag. Men som sagt, en dag i taget. Först Malmö.