Sånt som händer

När jag svängde av längs Fyrisån kom en bil körande. Den stannade och tutade och ut hoppar en kille som börjar applådera.

Han såg mig på gatan och gensköt mig för att hälsa.

Han hette Frej och följer min blogg. Denna bloggen. (Vilket betyder att han kan säga sitt efternamn om han vill, för det hann jag inte notera.) Han är insatt och engagerad i Västsahara, och ville säga att jag gör ett bra jobb och ta en bild. Sånt som händer.

Vad säger man om det?
Roligt. Galet. Inspirerande. Fantastiskt.
Efter det bar det av till Sigtuna i galopp. 37,6 km i sol och motvind. Kändes som Skåne – förutom alla backar.

Avslutade dagen med en tur på Mälaren i en salongsbåt från 1916. Sånt som händer, liksom.

Ett visst mått av lidande

Idag går Ultravasan. Jag hade gärna varit där och sprungit. Det är ett dyrt och jobbigt lopp med uppförsbacke nästan hela första halvan. Men väldigt roligt med otroligt duktiga funktionärer och väldigt skön stämning.

Thomas springer, han är en av de som skänker 1:- för varje kilometer jag springer. Jesper som jag mötte häromdan springer också. Och jag hoppas att Linnéa som jag bodde hos i Gävle kommer till start. Löpargruppen Lonesome runners har ett "eget" hotell i Sälen! Det är tack vare Lonesome som min lilla tur går att genomföra eftersom det främst är de som fixar mitt boende.

Har sprungit UV två gånger och det har varit väldigt starka upplevelse. En blandning av njutning och lidande som jag bara upplevt under riktigt lång löpning.

Idag ska jag istället springa en dryg tredjedel av sträckan och landa i Sigtuna.
Min vän Niklas skrev igår att jag kanske behöver en vilodag Och ja, det kan ju en blind se med röven att jag skulle behöva. Ska ta den mycket snart.
Har hamnat i en känsla av att vilja komma fram istället för att njuta av varje steg. Jag tror det är en mindre bra inställning.
Om jag ska klara detta måste jag njuta av vägen. Oavsett hur bra eller dåligt löpningen går för tillfället.

Det är alltså målet för dagen: att njuta: av vägen och av ett visst mått av lidande.

Tutade liksom glatt

För två veckor sen brydde jag mig inte om 4 mil i dagsregn. Idag flippade jag för knappa 3 i duggregn.

Bilar tutade på mig längs gamla E4:an. Jag studsade till av överraskning och blev arg såklart. Övertygad om att de tutade för att de tyckte att jag inte hade där att göra.

Är mentalt trött och kroppsligt. Hjärnan är en del av kroppen precis som hälsenan. Det är väl helt normalt antar jag. Med tanke på omständigheterna. Förväntat, till och med. Men det är inte alltid lätt att förutse hur det ska kännas och vilka tankar som ska dyka upp.

Det regnade i motvind. Hälsenan gjorde ondare igen och jag kände mig stressad över hur det skulle bli i Stockholm. Rädd att göra folk besvikna och såklart arg på alla, alla som vill mig illa.

Kände mig som en fuskare. En läsare på UNT undrade hur de kunde bli 170 mil när det bara var 100 bilvägen. Svarade onödigt snäsigt. Övertygad om att han ville sätta dit mig, avslöja mig.

Lade ut en video där jag är som jag är när jag är som lägst. Det hör också till.

Fler bilar tutade. Men de tutade liksom glatt tyckte jag. Några vinkade och jag förstod att de hört mig på lokalradion och läst om mig i tidningen och ville tuta för att de kände igen mig.

Pratade med Emmaus. Det verkade inte som att de tycker jag är en fuskare. Eller att de är arga på mig. Gjorde upp planer för Stockholm. Kändes bra.
Insamlingen är över 25000:- nu! Tack!

Det har svängt snabbt mellan eufori och svartsyn de senaste dagarna. Mer och snabbare än vanligt. I början tog jag allt med ro. Nu är jag mera labil än vanligt. I alla fall i perioder. Speciellt under själva löpningen. Det är inte 100% angenämt men det är … intressant.

28,5 km blev det idag. Riktigt tunga och smärtsamma. Idag var inte ett steg framåt. Kanske imorgon blir bättre.

Så här lät det i P4 Uppland i morse. P4 Uppland

Stanna kvar i löparbubblan

Ännu en dag mellan 30 och 35.
33,7 blev det idag och det var varma kilometrar. Stekande sol.

Jag har sprungit 12 maraton på 17 dagar. Jag hade hoppats på lite längre. Men det kunde varit värre.

Såg en hjord vattenbufflar.
Jo, det låg ett mozzarellamejeri längs vägen. Med vattenbufflar.
Det var ingen som öppnade när vi knackade på.

Vi? Ja, Jesper Flink, barfotalöpare från Tärnsjö hängde med en bit. Trevligt.

Sen såg jag en död falk.

Tidningen Mitt i Täby ringde på eftermiddagen. Han ställde ovanligt intressanta frågor. Uppiggande. En politiker ringde också och ville arrangera nåt. Springa med eller göra nåt. För Västsahara. Vi får se.
Igår var det SVT och UNT och det var oxå trevligt. Imorgon är det två radiostationer som vill prata med mig på morgonen. Det har blivit kö. Obegripligt. Kul förvisso. Men det börjar kännas som att andra äger min löpning. Jag börjar känna mig, som nån sa, utspädd. Som att jag inte längre äger min egen berättelse. Det ger mig lite panik.
Jag vill göra min grej. Jag springer. För mig är det på riktigt. Det är jobbigt, jag flyttar mina gränser och korsar dem ibland. Det är inget medieevent på Almedalen. Det är, för mig, en riktig utmaning.

Jag behöver inte försvara det eller gå med håven. Jag bara säger som det är. Med allt runt omkring måste jag kämpa för att stanna i mitt huvud, stanna kvar i löparbubblan och behålla kontrollen.

16 augusti 40 år senare

Idag var en sån dag då det vände.
Lämnade Göran i Hedesunda under en gråvit himmel som snart började släppa regn.

När det tilltog drog jag på mig regnjackan. Då slutade det och sen tog jag av mig jackan och då började det ösa ner.

Väntade under ett träd, hittade inte mina twix, trampade i hundskit, sprang vidare i regnet och tänkte på hur onödigt det var att Elvis dog och hur några av oss i klass 3C sörjde den dagen.

Ungefär då bestämde jag mig för att skita i allt. Tryckte på med musik och plötsligt fungerade allt.
Jag kunde springa bra och kilometrarna rullade fram. Gjorde min bästa dag på länge.

Fick kaffe och vaniljbulle i Östervåla av Johan från Uppsala Nya Tidning och sen kom solen. Checkade in hos kvällens värd fyra km utanför centrum och det tog inte många minuter innan jag hamnade i poolen under en klarblå himmel. Kunde bara skratta åt livet.

34 km idag igen.
I allra bästa fall är detta en platå jag uppnått och som jag kan ligga på nu ett tag. I bästa fall.
Det är inte en mara per dag, men det är inte kattskit heller.

Idag sprang jag mer än på länge. Hittade ett sätt att springa så att jag landade på mellanfoten. Det var sjukgymnasten Bettan som förslog en sådan fotisättning – i just det här speciella fallet. För att avlasta hälen sprang jag med mjuka knän och lät låren sköta mer av dämpningen. Samtidigt använde jag armarna mycket. Det funkade riktigt bra.

Jag såg antagligen inte klok ut.

Om du sett en mara eller ett ultralopp så har du kanske sett nån figur som vaggar/haltar/segar/trillar sig fram. Det finns nån i varje lopp. Man undrar varför den dåren överhuvudtaget springer. Det ser inte sunt ut.

Idag var den personen jag.

Sen lärde jag mig även att gå snabbt. Jag kom ner i 9 min/km i gång. Med den farten får jag upp pulsen när jag går och det är skönt.
37,4 km sprang jag och idag skäms jag inte för en enda meter.

Passerade även 42,195 mil idag vilket är 10 maraton. Är uppe i 44,6 mil och därmed har jag gjort en fjärdedel!
Firade det med en kopp kaffe.
Stannade i byn Främlingshem. En by som visade sig leva upp till sitt namn – inte alls främlingsfientligt. Gick in till ett hus och frågade efter vatten och fick en kopp kaffe. Det blev en trevlig stund med mor och son.
Kokkaffe, såklart. Jag är fortfarande norr om Dalälven. Men imorgon ska jag springa över den. Då blir det väl bryggkaffe. Sen, när jag kommer till Stockholm, så blir det väl kaffe latte.

Har hittat hem i Hedesunda. Ett av de näpnaste Astrid Lindgren-samhällen jag passerat. Bor hos Göran. Enligt egen utsago ett barn av -68. Vi har definierat några av världsproblemen. Frågan är om vi hinner lösa dem innan jag somnar.