Städade skohyllan. Hittade dessa sulor. Fråga mig inte varför jag sparat dem. De flesta av skorna har jag inte kvar, men sulorna har stannat i hallen.
Jag har länge använt inlägg. Tidigare ortopediska, sen standardinlägg och nu sen i vintras kör jag med Footbalance. Jag gillar dem och de verkar funka. Det ligger ett tiotal sådana kvar i hallen. De är inte med i blomman då de inte ska kastas.
Nu är min fråga: Hur återvinner man träningsskor och framförallt sulor?
Det man inte har i huvudet får man ha i knäskyddet.
Det krävdes ingen större hjärna för att förstå hur det skulle gå. Eller jo, en större hjärna än min, krävdes uppenbarligen.
I måndags skrev jag ordet panik tre gånger. Sen skrev jag att jag överdrev. Men det var nog en lögn. Jag ljög för mig själv. Eller så lyssnade jag inte på mig själv. Jag var stressad och det borde jag ha insett för jag drog iväg och gjorde ett träningsschema och sen tränade jag hård styrketräning för benen. Och eftersom jag märkte att jag var svagare i vänster ben så tränade jag hårdare med det och sen sprang jag en mil. Igår sprang jag 14 km och sen fick jag ont i knät.
Det man inte har i huvudet får man ha voltarentuben.
På med linement och en strumpa för värme.Nu på morgonen känns det betydligt bättre. Idag blir det lungt och fint. Sju km och styrketräning på schemat. Jag ska jogga så sakta jag kan och göra styrkeövningarna som rehab-övningar. Lätt och fint. Som jag borde gjort i måndags.
I måndags beställde jag också tre böcker om mental träning/mindfullness/”den biten”. De borde komma i dag. Jag hoppas att de kan hjälpa mig att lära mig att inte stressa upp mig för saker och göra dumma grejer så fort en tanke dyker upp. Jag vet inte. Förmodligen kommer jag att reta mig på språket och de -som jag tycker- ytliga förklaringarna och ta avstånd. För att sedan, så sakteliga, inse att de kanske har en poäng.
Jag måste lära mig lyssna. Både på kroppen och på vad jag tänker och skriver (det är oftast när jag skriver som jag är som mest ärlig mot mig själv). Och inte bara lyssna och ignorera, utan lyssna och ta in vad jag faktiskt säger.
Likaså måste jag nog inse att jag kommer att få ont. Smärta kommer att vara en trogen följeslagare på min resa. Lika bra att lära mig hantera det.
Idag är #WorldRefugeeDay Oxfam har gjort en film från flyktinglägren i Sahara.
Efter en helg med grill, öl och stålsträngade gitarrer vaknade jag idag till resten av mitt liv. Tittade på kalendern och räknade fram att det är 42 dagar kvar. Inte av livet, men tills jag kliver ut från Eriks dörr i Bergeforsen i Timrå, tar ut kompassriktning söder och börjar springa.
Panik.
Jag är inte där jag hade hoppats att vara. Vikten är lite högre och benen är lite gnälligare. Och sen skolan tog slut har alla rutiner fallerat. Gjorde ett nytt träningsschema. Skrev in träning för alla 42 återstående dagar. Räknade ut att det skulle bli 110 mil!
Panik.
Räknade en gång till och såg att det skulle bli 44 mil. Kändes rimligare. Men insåg att det är ungefär hälften av den nivå jag tänker ligga på om 43 dagar.
Panik.
Men det är skönt att börja räkna ner. Då vet jag vilken tid jag har, då finns det en begränsning att förhålla sig till.
Förresten har jag inte panik. Jag överdrev för effektens skull.
Ska ändå köpa en bok om mental träning. Det känns som värt att läsa i alla fall. Det kan ju knappast skada. Och om den tar mig några extra kilometrar så är det värt det. Kanske kan den hjälpa mig att njuta lite mer av de 42 dagar som är kvar istället för att gruva mig och stressa upp mig?
Några timmar efter att jag skrivit om mina visitkort, som iofs var precis som jag sagt att de skulle vara men ändå inte helt hundra, hade jag två erbjudanden om hjälp!
Jag valde det närmaste. Caroline på Justnu Triangeln Malmö ställde sig och skar till dem så jag kunde hämta dem igår. 
Med korten i handen gick jag till Löplabbet och hämtade mina skor. Ja, mina Adidas Ultra Boost som jag var så nöjd över i tisdags var fel storlek, insåg jag. Ja, fler saker har hamnat lite snett den senaste tiden.
Tack vare att korten var klara så fort kunde jag lägga en bunt på Löplabbets disk.
Tre vändor till Malmö och tillbaka krävdes för att rätt skor. Det man inte har i huvudet får man ha i bensintanken …
Men det fina med fadäsen är att folk vill hjälpa till. Människor är som de som ville fixa nya kort åt mig. De ser att nån vill göra något för andra och det tilltalar dem. Och de känner att de också vill vara med och göra något. Jag kan springa. Jag kan – uppenbarligen – inte layout. Men Lollo fixade det. Jag kan inte trycka men Caroline kan. Det syns hela tiden. Folk älskar att hjälpa till för en bra sak. Jag är ingen filosof, men jag tror det är nåt fundamentalt hos människor. Och i dessa tider, när det snackas skit om godheten och människor ställer goda gärningar mot realism, så tror jag att det är viktigt att peka på att de allra flesta människor är beredda att gå en extra mil för andra. Det är fullt realistiskt att förvänta sig att folk vill hjälpa. Det hindrar inte att man blir förundrad, känner tacksamhet och skriver sådana här långa plattetyder varje gång det händer. Det hör till.
Kan inte låta blir att lägga upp detta klipp. Redigerar lite filmer för senare, men lite av Nana och Salka måste jag smyga ut direkt. De är alltså elever på skolan Abba Mohammed i flyktinglägret. Och min vän på Emmaus, Julia Finér som intervjuat dem, har fått dem att skicka en hälsning.
Har en Ford Capri 1974 som ständigt krånglar. Den går sönder mer än jag.
Idag skulle jag länna den på en verkstad i Anderslöv och tänkte passa på att springa hem. Så jag tog på mig löparkläder, lät hunden hoppa in och drog iväg.
Har inte använt den macken tidigare. Gjorde nog ett märkligt intryck.
Ska en fordraggare se ut så här? Nej.
De två mekanikerna på landsvägens bilverkstad hade inte färgglada polyesterkläder. Om jag säger så. Hade hellre dykt upp där klädd i jeans och t-shirt. En ärtgrön ultravasatröja skänker ingen bilmekarcred.
I vanlig ordning sa de att de inte kunde fixa problemet och i alla fall inte snabbt. Men det brukar ändå ordna sig.
Joggade sakta hemåt med hunden. Det var skitvarmt. Stannade ofta och höll koll på hunden. Kände ingenting i vaden. Bra.
Ibland går det kanske lite för snabbt. Just nu undrar jag t.ex. hur jag tänkte när jag beställde 500 visitkort utan namn på. Det var sista dagen i skolan och alla frågade hur de skulle göra för att följa mig så jag bad en kompis designa visitkort. Jag sa vad som skulle stå på och hon gjorde det. Hon är ett grafiskt geni. Hon gjorde precis det jag bad om. Jag fick hennes fil och skickade iväg beställningen. Inga konstigheter. Idag kom korten.
Informativa. Färgglada. Snygga. De sticker ut.
Jag tänkte att de skulle användas till att dela ut till folk jag möter i sommar och längs löpvägen. För att snabbt få fram webbadresser och swishnummer. För de som träffar mig funkar de fint. Men nu när löplabbet föreslog att jag skulle lägga visitkort hos dem så inser jag att ett namn hade passat. ”Följ min resa på bloggen” som det står nu är ju egentligen befängt. Adressen räcker. Jag behöver inte skriva att du ska gå in på den. Inte 2014. Istället hade jag kunnat skriva: ”Hitta hem – 42 maraton för Västsahara” eller: Olle Svalander – 42 maraton för Västsahara. Det hade gjort visitkorten lite mer självförklarande. För de som inte träffar mig personligen.
Men nu har jag 500 visitkort och jag har ingen lust att beställa nya. Jag får helt enkelt printa en liten lapp till där jag presenterar mig och som kan ligga i anslutning till visitkort som jag lägger ut.
Det är inget bra betyg på en trycksak om den behöver en trycksak som förklarar vad den är …
Radiomänniskorna är så otroligt vänliga när de ringer. Jag hade en fruktansvärt långtråkig och trött dag så när de sa att de ville prata med mig om skador och vad som hänt den senaste tiden så blev jag glad. I vanlig ordning kunde jag inte behärska mig. Föreslog att jag skulle komma in hellre än att ta det via telefon. Bara för att träffa lite folk.
Snacka om kontaktsökande och gränslös individ.
– Hej, vi skulle vilja ställa några frågor.
– Det går bra. Jag kommer in. Jag kör sex mil för fyra minuter. Jag kan förresten komma in tidigare och bara sitta i studion. Får jag vara där varje dag även om jag inte ska vara med? Jag kan hjälpa till. Kan ni adoptera mig? Älska mig!
Ungefär.
Antar att SR meddelat vaktbolaget att de fått en galen stalker på halsen.
Men det känns bättre idag. Hade gärna provat mina Adidas Ultra Boost, men insåg igår att de är för stora. Bara att åka sex mil till Malmö och byta. Antar att Löplabbet snart tar kontakt med sitt vaktbolag också.
Martina på radion frågade hur jag skulle träna mitt psyke för att inte få panik. 
Bra fråga. Igen. Jag vet inte.
Springa och göra tåhävningar kan jag. Men mental träning? Hur gör jag det? Behövs det? Löpningen är ju ett sätt att slippa gegga runt i skallen. Att springa ifrån problemen. Inte de faktiska problemen, kanske, men i alla fall de problem som endast existerar inuti min skalle. De återvändsgränder och irrgångar som tankarna så ofta virrar bort sig i. De som inte leder någonstans.
Mitt enda svar på frågan var att springa vidare. Helgens sätt att hantera problemet med vaden var att prata med sjukgymnasten och sedan försöka ta mig framåt. Långsamt. Och sedan köpa nya skor. Kanske finns det fler sätt. Jag vet inte.
Åkte in till löpskoaffären i dag för att prova skor. Endast prova. Inte köpa. Bara prova. Det jag ville ha var ett par Brooks.
Nu sitter jag här i soffan med ett par Adidas Ultra Boost.
Har aldrig haft det märket tidigare. Dessutom sålde de på mig tre par strumpor. Nu är det inte så dumt eftersom strumpor alltid behövs. De går åt. Jag har hur många ensamma vänsterstrumpor som helst i lådan. Men jag som hade bestämt mig för att prova skor och sedan köpa från internet. Eller på samma affär. Kanske. Men i så fall senare när jag provat många par och tänkt noga.
Berättade just om detta i Radio Malmöhus. Konstaterade att en småskadad löpare är en guldkonsument. Jag hade köpt hela affären om jag hade haft råd.
Skorna känns för övrigt jättebra. Kommer ju att slita ut nästan två par i höst så det är bra att vara beredd och ha sprungit in flera par.
En annan bra sak med besöket var att jag pratade om mitt projekt. Och skulle jag komma i mål är jag välkommen att komma dit och berätta. Det är en senare fråga, men så långt kändes det positivt.
